annjoh

Idag skiner förvisso inte solen, men jag känner mig ganska varm i hjärtat i alla fall. Och det är ju trots allt plusgrader ute (det är nästan läge att ta på sig badkläder och simma när man ska ta sig fram mellan skolan och internatet).

Mina sömnvanor är fortfarande aningens rubbade... Jag vaknar fortfarande tidigt på morgonen, och går fortfarande på mina promenader innan frukost. Grejen är att de första två veckorna var jag inte särskilt trött. Nu är jag skittrött, men kan ändå inte sova, så jag tar min promenad för att vakna till lite, men sedan lägger jag mig på sängen en stund när jag kommer tillbaka...

Idag lever jag på inbillning och komplimanger. Vi hade hand om kulturmötet, och hade konsert i lite över en timme. Najs. Jag hade kul, och fick mycket beröm efteråt, bland annat för "min vackra röst". Den ska jag suga på ett tag (komplimangen alltså, inte rösten).

Den senaste veckan har en slags konstig saknad/längtan legat och gnagt... Jag längtar verkligen, verkligen INTE hem! Tvärtom, det finns ingenstans jag hellre skulle vara än här. Men, jag saknar personer hemifrån. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att vi inte delar samma vardag längre, på samma sätt som vi gjorde bara i våras.
Och allt som oftast slår det mig hur förbaskat bra jag har det; softar runt på folkis, är välsignad med underbara vänner och har egentligen ingenting att klaga på. Livet är för tillfället ganska lätt att leva.