E-motions (dagens ordvits, och humorn är på topp)
Jag har lite ont i själen... Jag hade tänkt att det bara skulle vara att stämma upp fiolen igen, fortsätta spela och allt skulle vara frid och fröjd. Men icke. Stämskruvarna ville inte fastna, så min fiol var obrukbar, och kommer att vara så tills jag får tag på någonting som får dem att fästa. Dessutom blir jag hispig varje gång E-strängen strular, för min förmåga att förstöra just E-strängar är ganska god. Det är ingen bra egenskap.
Men jaha, hur löste sig dagens lektion då? undrar ni säkert. Som tur var kunde Jenny låna ut sin fiol och istället spela nyckelharpa (vilket hon borde göra oftare, för det är ett underbart instrument), men det blir inte riktigt samma sak. Jag vill ha min fiol. Att byta instrument är som att låna ett par skor av någon som har samma storlek. Visst, det funkar, och man kan gå, men skon är ju formad efter någon annans fot. (Okej, fiolen formar sig iofs inte efter någons hand, men man hittar alltid bättre på sitt eget instrument.) Och ljudet var helt annorlunda. Det är som om man skulle låna någon annans röst, hur det låter är ju så personligt. Usch. Hemma bäst.
Det känns inte helt sunt att jag har moderskänslor för min fiol och på allvar blir orolig för hur den ska klara sig genom det här. Hur kommer jag att reagera om jag någon gång får riktiga barn, som kan skada sig och bli sjuka? Antingen blir jag en riktig hönsmamma, eller så är jag så avtrubbad efter att ha tagit ut alla mina känslor i förskott på fiolen att de får flänga runt som de vill. Klättra i takkronorna och så. Hoppas att jag får de här eventuella barnen med en någorlunda psykiskt stabil man (som dessutom är rik så att vi kan köpa ett stort hus till alla mina pryttlar som jag redan nu samlar på mig med stort engagemang, gärna bor där jag bestämmer att jag vill bo, kan dansa polska, schottis, snoa och vals, är folkmusiker, tycker om att massera mig, inte röker eller dricker, är trevlig, gärna ser bra ut, helt kristen, har bra hand med barn, är allmänt händig, och gärna är tvåspråkig också. Jag kommer nog att få fila ett tag på den där kontaktannonsen...).
Men jaha, hur löste sig dagens lektion då? undrar ni säkert. Som tur var kunde Jenny låna ut sin fiol och istället spela nyckelharpa (vilket hon borde göra oftare, för det är ett underbart instrument), men det blir inte riktigt samma sak. Jag vill ha min fiol. Att byta instrument är som att låna ett par skor av någon som har samma storlek. Visst, det funkar, och man kan gå, men skon är ju formad efter någon annans fot. (Okej, fiolen formar sig iofs inte efter någons hand, men man hittar alltid bättre på sitt eget instrument.) Och ljudet var helt annorlunda. Det är som om man skulle låna någon annans röst, hur det låter är ju så personligt. Usch. Hemma bäst.
Det känns inte helt sunt att jag har moderskänslor för min fiol och på allvar blir orolig för hur den ska klara sig genom det här. Hur kommer jag att reagera om jag någon gång får riktiga barn, som kan skada sig och bli sjuka? Antingen blir jag en riktig hönsmamma, eller så är jag så avtrubbad efter att ha tagit ut alla mina känslor i förskott på fiolen att de får flänga runt som de vill. Klättra i takkronorna och så. Hoppas att jag får de här eventuella barnen med en någorlunda psykiskt stabil man (som dessutom är rik så att vi kan köpa ett stort hus till alla mina pryttlar som jag redan nu samlar på mig med stort engagemang, gärna bor där jag bestämmer att jag vill bo, kan dansa polska, schottis, snoa och vals, är folkmusiker, tycker om att massera mig, inte röker eller dricker, är trevlig, gärna ser bra ut, helt kristen, har bra hand med barn, är allmänt händig, och gärna är tvåspråkig också. Jag kommer nog att få fila ett tag på den där kontaktannonsen...).