annjoh

Någon gång i livet måste jag har varit riktigt snäll, en god medmänniska eller nåt. Något bra måste jag ha gjort för att förtjäna året här på Birka. Åter igen kommer jag hem och är hög av lycka efter att ha umgåtts med min klass. Helgen, som större delen av klassen kommer att tillbringa i Umeå, kommer ett vara ett enda långt, dimmigt lyckorus.
Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket under ett år som jag gjort det här läsåret! Ömhetsmuskeln i hjärtat får kramp allt som oftast, och det gör lite ont att tänka på att tiden är förgänglig.
Men hitills alltså, allt som oftast total lycka! Ibland väntar jag bara på att trilla ner från mitt lilla moln, eller att någon ska komma fram och säga att det är förbjudet att vara så glad, ta dig samman och deppa ihop lite grann, bete dig som folk!
Det låter så klyshigt att säga att världen vore bättre om man bemötte alla med ett leende, men inatt är jag nog benägen att hålla med. Det är fantastiskt mycket lättare att vara glad, öppen och social om man redan är en del av det goda hjulet, men det måste ju börja någonstans.
Så, ut och le med er, och var trevliga!