Vänsterprassel?
Idag begav jag mig till Frösön och Astrid som jobbar äger Östersunds fiolverkstad. På bussen in till stan var det en fjortis som satt med mp3 och sjöng med jättestarkt, utan att tänka på oss stackars övriga medpassagerare. Jag hade god lust att likt en Idoljury tala om att hennes sångröst inte var något vidare, men eftersom jag är svensk pratar jag inte med folk jag inte känner på bussen (...). Istället plockade jag mycket demonstrativt upp min egen mp3, och klev tacksam av vid Traktören och lämnade falsksången kvar på bussen.
Lite vemodigt kändes det att lämna fiolen hos Astrid, men hon lovade att fixa den så fort hon kunde. Tack tack, och sedan var det bara att vandra därifrån med en lånefiol i lådan.
På bussen tillbaka till Birka lyckades jag naturligtvis sätta mig bakom ett par som inte kunde hålla sig ifrån varandra (det här måste vara den mest misslyckade bussåkardagen hitills). Jag försökte stirra ut genom fönstret och koncentrera mig på att jag skulle bädda min säng när jag kom tillbaka, men kände att jag ändå höll på att bli lite bitter över avsaknaden av kärlek i mitt liv.
Jag hade inga större förhoppningar när jag plockade upp lånefiolen, den tredje på en vecka. "Dominantsträngar" hade Astrid sagt, och jag bestämde mig redan på plats att nej, det tycker jag inte om (för det är det ju på Hannas fiol, och det tog lång tid innan jag vande mig vid det ljudet). Tveksamt började jag spela en skala som uppvärmning, och fingrarna som fått en chock av att komma in i rumstemperatur kändes tjocka och osmidiga. Och sedan... Tycke uppstod! Trots att det är Dominantsträngar, trots att fiolen är lite mer orangeglänsande än vad som faller mig i smaken, och trots att det inte är min, så gillar jag den här fiolen skarpt! Lättspelad och med bra ljud, fin ton.
Missuppfatta mig rätt. Jag vill naturligtvis ha tillbaka min egen fiol, men det behöver inte nödvändigtvis vara klart till imorgon. Det räcker kanske med... tja... torsdag-fredag?
Lite vemodigt kändes det att lämna fiolen hos Astrid, men hon lovade att fixa den så fort hon kunde. Tack tack, och sedan var det bara att vandra därifrån med en lånefiol i lådan.
På bussen tillbaka till Birka lyckades jag naturligtvis sätta mig bakom ett par som inte kunde hålla sig ifrån varandra (det här måste vara den mest misslyckade bussåkardagen hitills). Jag försökte stirra ut genom fönstret och koncentrera mig på att jag skulle bädda min säng när jag kom tillbaka, men kände att jag ändå höll på att bli lite bitter över avsaknaden av kärlek i mitt liv.
Jag hade inga större förhoppningar när jag plockade upp lånefiolen, den tredje på en vecka. "Dominantsträngar" hade Astrid sagt, och jag bestämde mig redan på plats att nej, det tycker jag inte om (för det är det ju på Hannas fiol, och det tog lång tid innan jag vande mig vid det ljudet). Tveksamt började jag spela en skala som uppvärmning, och fingrarna som fått en chock av att komma in i rumstemperatur kändes tjocka och osmidiga. Och sedan... Tycke uppstod! Trots att det är Dominantsträngar, trots att fiolen är lite mer orangeglänsande än vad som faller mig i smaken, och trots att det inte är min, så gillar jag den här fiolen skarpt! Lättspelad och med bra ljud, fin ton.
Missuppfatta mig rätt. Jag vill naturligtvis ha tillbaka min egen fiol, men det behöver inte nödvändigtvis vara klart till imorgon. Det räcker kanske med... tja... torsdag-fredag?