annjoh

Igår var en sådan dag när jag fick och även genomförde en av mina sämsta idéer. Solen sken och jag tänkte ge mig ut på en liten promenad eftersom det var för fint väder för att sitta inne och uggla. Jag hade inte riktigt bestämt mig vart jag skulle gå, men så fick jag syn på Hanna och Sigrid som åkte skidor nere på isen. Finemang, tänkte jag, då genar jag bara över den där åkern, och så kan jag ta sällskap med dem sista biten. Jo, men bra tänkt... Jag hittade en skoterspår som höll ganska bra och följde det de första tjugo metrarna ungefär, sedan insåg jag att det fortsatte åt fel håll. Det var med andra ord bara att vika av från skoterspåret. Första steget gick helt okej. Andra, tja... det funkade. Tredje, oj, hoppsan, där trampade jag visst igenom skaren. Sedan... När folk hemma har frågat hur mycket snö vi har, har jag svarat "tja, kanske en halvmeter...". Jag vet nu att det var en klar underdrift. Jag pulsade inte fram över åkern (jag hade hunnit så pass långt att det var lika bra att fullfölja det som hade utvecklats från en bra, till en fullkomligt idiotisk idé). Jag satte ner ett ben, sjönk ner så att jag hade snö halvvägs upp på låret, tog hjälp av händerna för att lyfta upp det andra benet ur snön osv. Ibland kröp jag lite också, dock märkte jag snabbt att det inte var någon särskilt effektiv metod. Till sist tog jag mig ialla fall ner på isen, och där kunde jag pulsa mig fram till Hanna och Sigrid. Frid och fröjd några minuter där, tills vi skulle upp igen. Bara att upprepa samma procedur som tidigare. Hela tiden kände jag mig som en mycket naiv person från södra Sverige som inte alls har någon erfarenhet av snö. Men ganska kul var det. Vill bara påpeka att jag inte alls är någon naiv person som inte har erfarenhet av snö. Jag tänker bara inte alltid efter före.