Vanans makt
Av erfarenhet vet jag att jag inte dör utav ge mig ut och jogga igen, trots att jag tagit nästan en veckas uppehåll. Dock är det svårt att rota fram motivationen. Och det var onekligen lite segt att masa sig fram de tre tänkta kilometrarna, men eftersom det inte regnade hade jag ingen bra ursäkt för att inte göra det. Dessutom blir ju inte konditionen bättre av att man väntar till imorgon istället...
På skolan har vi rörelsesensorer i korridoren, köket, allmänna utrymmen, duschen och på toaletterna, som gör att lamporna tänds, och följdaktligen släcks när ingen rör sig. Jättesmidigt, och det är ju bra att lamporna inte står på i onödan om ingen är där. Men frågan är om det sitter så pass mycket i ryggmärgen att släcka lampan efter sig, att man fortfarande gör det på rutin när man kommen någon annanstans, eller om alla som varit elev på Malungs folkhögskola plötsligt förvandlas till ett släkte för sig, som bara springer ifrån lamporna?
Hungern håller i sig alltjämt. Var skall detta sluta månde? Kommer jag att kunna presentera mig som "Volvo" (=jag rullar) efter en termin här? Dock sägs det ju vara svårt att bli tjock på riktig mat, så jag hoppas på det.
Något som inte följer något regelbundet mönster är den förhatliga mensen. Om det inte vore för att jag själv vill, och hoppas att Arvid också vill yngla av sig nån gång i framtiden skulle jag operera bort mina äggledare. Helt omotiverade hopp från 35 dagar, ner till 18 mellan gångerna känns inte okej, men vad göra? Stå på huvudet så att det rinner tillbaka är nog inget alternativ. Jag misstänker att det ökar risken för en dundrande huvudvärk avsevärt. Nej, det är väl bara att uthärda, och hoppas på ett rejält hopp på 60 dagar till nästa gång, som nån slags kompensation.
Så där ja, matsalen, här kommer jag! (Och än varken rullar eller vaggar jag :P)
På skolan har vi rörelsesensorer i korridoren, köket, allmänna utrymmen, duschen och på toaletterna, som gör att lamporna tänds, och följdaktligen släcks när ingen rör sig. Jättesmidigt, och det är ju bra att lamporna inte står på i onödan om ingen är där. Men frågan är om det sitter så pass mycket i ryggmärgen att släcka lampan efter sig, att man fortfarande gör det på rutin när man kommen någon annanstans, eller om alla som varit elev på Malungs folkhögskola plötsligt förvandlas till ett släkte för sig, som bara springer ifrån lamporna?
Hungern håller i sig alltjämt. Var skall detta sluta månde? Kommer jag att kunna presentera mig som "Volvo" (=jag rullar) efter en termin här? Dock sägs det ju vara svårt att bli tjock på riktig mat, så jag hoppas på det.
Något som inte följer något regelbundet mönster är den förhatliga mensen. Om det inte vore för att jag själv vill, och hoppas att Arvid också vill yngla av sig nån gång i framtiden skulle jag operera bort mina äggledare. Helt omotiverade hopp från 35 dagar, ner till 18 mellan gångerna känns inte okej, men vad göra? Stå på huvudet så att det rinner tillbaka är nog inget alternativ. Jag misstänker att det ökar risken för en dundrande huvudvärk avsevärt. Nej, det är väl bara att uthärda, och hoppas på ett rejält hopp på 60 dagar till nästa gång, som nån slags kompensation.
Så där ja, matsalen, här kommer jag! (Och än varken rullar eller vaggar jag :P)