Det blir ingen rubrik idag
På jobbet får jag många tillfällen att babbla på om mig själv. Uppdateringar om vad som hänt sedan förra sommaren, och vad som händer till hösten. Spanienplanerna har uppbådat många "Ooooh!"-n, samt lika många lyckönskningar. Dock är det några som samtidigt låter liiite tveksamma...
"Men oj, hur vågar du?" - Tja... Det är väl lite som Hjärnkontorets frågelåda: Frågar man inget får man ingenting veta. Alltså, vågar man inget får man ingenting veta (iaf inte om livet utanför Gislaveds kommungränser).
"Men ska du åka alldeles ENSAM?" - Nej nej, inte har jag råd med privatplan inte! Vi blir säkert många på flighten.
"Men har du inte funderat på att stadga dig? Börja plugga, skaffa pojkvän och lägenhet och sånt?" - Jo, finns det startpaket för sånt på IKEA? Tänk att få ha en man i byrån, i en ask bland andra grejer... *visslar*
"Nej, jag skulle inte kunna åka iväg så där bara, jag skulle inte kunna lämna flickorna." - Men hallå eller?! Det är ju viss skillnad på att vara 20 och åka iväg, och att vara närmare 40, gift och ha tre små barn. Man kan inte jämföra så! Rent krasst har jag bara mig själv att tänka på. Eller i alla fall bara mig själv att ta ansvar för. Den dag jag (förhoppningsvis) har familj och hela fadderullan kommer jag nog inte heller att "bara sticka iväg".
Nåväl. All den här äventyrslustan (eller vad man ska kalla det) skyller jag på min mor (som alltid bemöter mina planer i stil med "Det låter trevligt, när åker du?"). Förvisso har jag gått själv så pass bra att hon aldrig behövt knuffa mig ur något bo, men jag vet att hon gladeligen skulle göra det om det behövdes. Dock vet jag inte om jag känner mig riktigt hugad till att jobba som husmor på en missionärsskola, med ansvar för en massa ungar. Men, vem vet. Tids nog kanske :)
"Men oj, hur vågar du?" - Tja... Det är väl lite som Hjärnkontorets frågelåda: Frågar man inget får man ingenting veta. Alltså, vågar man inget får man ingenting veta (iaf inte om livet utanför Gislaveds kommungränser).
"Men ska du åka alldeles ENSAM?" - Nej nej, inte har jag råd med privatplan inte! Vi blir säkert många på flighten.
"Men har du inte funderat på att stadga dig? Börja plugga, skaffa pojkvän och lägenhet och sånt?" - Jo, finns det startpaket för sånt på IKEA? Tänk att få ha en man i byrån, i en ask bland andra grejer... *visslar*
"Nej, jag skulle inte kunna åka iväg så där bara, jag skulle inte kunna lämna flickorna." - Men hallå eller?! Det är ju viss skillnad på att vara 20 och åka iväg, och att vara närmare 40, gift och ha tre små barn. Man kan inte jämföra så! Rent krasst har jag bara mig själv att tänka på. Eller i alla fall bara mig själv att ta ansvar för. Den dag jag (förhoppningsvis) har familj och hela fadderullan kommer jag nog inte heller att "bara sticka iväg".
Nåväl. All den här äventyrslustan (eller vad man ska kalla det) skyller jag på min mor (som alltid bemöter mina planer i stil med "Det låter trevligt, när åker du?"). Förvisso har jag gått själv så pass bra att hon aldrig behövt knuffa mig ur något bo, men jag vet att hon gladeligen skulle göra det om det behövdes. Dock vet jag inte om jag känner mig riktigt hugad till att jobba som husmor på en missionärsskola, med ansvar för en massa ungar. Men, vem vet. Tids nog kanske :)