annjoh

 Jag vet bättre, av erfarenhet. Det borde inte ha kommit som en överraskning. Att öppna alla mapparna med bilder och inspelningar från Birka går inte omärkt förbi. Och ändå sitter jag här två timmar senare och skrattar så att jag gråter samtidigt som det kniper i hjärtat av saknad, och förstår inte riktigt hur det hände. Jag skulle ju lära mig ALLT om spansk litteratur ikväll, inte lyssna på Ström-Erskepolskan...
  Fina fina folkmusikklassen! Förstod ni hur himlans bra ni fick mig att må? Att jag kände mig så fullständigt hemma och inte ville vara någon annanstans på jorden än just i lilla puttefnutt-Ås och spela med er? Att ni gav mig en sådan livsglädje en mulen onsdagseftermiddag? Jag borde ha sagt det till er, för ni gjorde mig så himla lycklig!
  Tepauser med korsord i folkmusikvillan, åka pulka på matbrickorna, få skjuts med Jonas in till stan, stjäla (allt är relativt, trots allt betalade jag för maten...) keso i matsalen, skolka från keramiken (min estetiska ådra gör sig verkligen inte rättvisa genom lera!), skratta, bli TOKFRUSTRERAD på Kristofer, vilja SLÅ Kristofer, tycka om Kristofer, åka på spelmansstämma, borsta tänderna mellan matsalen och folkmusikvillan etc. Åh huvaligen, those were the days.


Hanna W, om du läser det här:
"Anna-Lena, fifan!"  :D

Och tomten, om du läser det här:
Glöm allt jag sa om Unax Ugalde. Jag vill hellre ha en tidsmaskin!