hemma igen...
Om du någon gång funderar på om du lever eller inte, spring upp för Gräfthultsbacken i motvind. Det var i alla fall ingen tvekan om att mitt hjärta slog...
Stundvis trodde jag inte att jag skulle orka (fast jag visste att jag skulle tvinga mig själv, just för att jag inte orkade), men det gjorde jag, tack och lov. Och när jag satt i trädgården och strechade kände jag mig som mig själv igen. Anki is back in track. Note to self alltså: slarva inte med träningen igen.
Den här gången flåsade inte döden mig i nacken, inte ens när det var som jobbigast. Det var bara väldigt jobbigt. Det får väl ses som positivt.
Nu siktar jag på hängmattan.