annjoh

  På jobbet kan jag prata spanska med en kollega, y me encanta mucho! Meen... För att vara ärlig så är det mest hon som pratar, och jag nickar... 
  Jag har förstått att det är vanligt vid språkinklärning, att man förstår mer än man kan prata själv, och det stämmer sannerligen! I teorin kan jag verbböjningarna, ändå trillar jag i fällan nästan varje gång, och pratar till exempel om mig själv i tredje person singular 75% av gångerna då jag vill säga något om mig själv i dåtid (för den formen är så lik första person singular i presens. Jag vet vet vet det, och ändå blir det fel!).
 Det är tur att hon är snäll, tålmodig och uppmuntrande, och dessutom kan svenska, för min hjärna och tunga sammarbetar inte alls på spanska. Alla fina meningar och verbkonstruktioner är som bortblåsta när det väl gäller, och jag har ingenting för mina mentala monologer, för någonstans på vägen från hjärnan och ut ur munnen blir det kortslutning, och jag låter som om jag drabbats av tredubbel afasi, minst.
 Huvaligen. Mina grammatiklärare skulle få hjärtslag om de hörde mig. Y yo, yo me pongo nerviosa...