annjoh

  Jag fortsätter att leva i övertygelse om att min kropp försöker motarbeta mig innifrån. Förvisso gick det massiva knäontet i förra veckan över, och för det får jag väl vara tacksam, men igår vaknade jag med ett nytt ont. Den här gången känns det som nackspärr som halkat ner och satt sig ungefär i höjd med skulderbladet och rakt genom hela kroppen ut till framsidan runt hjärtat ungefär. Egentligen gör det inte så farligt ont mer än när jag ska andas, då tar det emot. Alltså är det mest "knöligt", eftersom just att andas är något jag brukar göra till vardags...
  Min högerfot fortsätter att vara elak dessutom. Blåsorna, som verkade ha gått över, är åter på frammarch. Inte uppskattat, inte alls. Men, hav förtröstan! Igår inhandlades nya joggingskor, och bror har lovat att jag ska få prova någon mirakelplåstertejp/plast. Om inte det hjälper får jag väl ta mig en tripp till Fotverkstaden eller nåt. Att bara ta till fogsvansen känns förvisso lockande ibland, men ibland använder jag ju foteländet till annat än att springa (här hade jag kunnat försöka mig på att ljuga lite, och föreslå fotmålning, men ni som sett mig försöka uttrycka min estetiska ådra genom att hantera penslar med händerna, kan kanske föreställa er hur det skulle se ut om jag använde fötterna...), så risken finns att jag skulle ångra mig ganska snabbt, och helt utan att vara insatt i marknaden tror jag att proteser är ganska dyrt. Kardborre band kanske vore nåt?
 Nåja. Missuppfatta mig rätt. Jag klagar inte för att få medömkan, inte alls. Jag är bara inte van vid att ha ont, och börjar bli trött på det.


  En tanke bara... Jag kanske är grym på fotmålnining..?!