annjoh

Ikväll trotsade vi kylan som letar sig in i kroppen och sätter sig mellan reveben och gick på bio för att se "Bon apetit - historias de amigos que se besan".
Det var fint. På raden bakom oss satt ett gäng spanska tanter och fnissade tillsammans, och jag försökte se mig själv och mina vänner framför mig 50 år framåt i tiden, och kunde inte låta bli att le för mig själv.
Filmen var lagom romantisk och fylld av vemod. Det är något särskilt med vemod, det är så vackert. Jag, som inte ens gråter när Mofasa dör i Lejonkungen, fällde nästan en tår.
Och trots att jag, som nog anser mig vara ganska jordnära ändå, höll tummarna hela vägen hem för att den manlige huvudrollsinnehavaren, med ögon to die for, skulle vänta på mig på mitt rum när jag kom hem. Det gjorde han inte.
Och jag, som i onsdags slet mitt hår i frustration över spansk grammatik, insåg mitt i filmen att det inte fanns någon textning, men jag klarade mig ändå. Förvisso betyder inte det att jag själv är ett dugg bättre på att formulera mig, men ikväll fokuserar vi på det vackra.




Här hade jag kunnat avsluta med något insiktsfullt, men det gör jag inte. Istället kan vi fnissa tillsammans åt det faktum att jag först vid 21 års ålder drabbats av min första skådespelarförälskelse (i alla fall kan jag inte komma på någon tidigare). Den kommer att hålla i sig säkert två timmar.