annjoh

Kära vänner. Låt oss gå tillbaka lite i tiden, en sisådär 6 år blir lagom. Vi tar flyget till Peru och får syn på en pojk. Boom.

Jul 2004. Snälla jultomten, ge mig bara denna chokladbruna pojk så är jag nöjd sen, jag ska inte be om något mer. Men, jultomten verkar vara upptagen med annat just det här året.

Januari 2005, och mitt femtonåriga hjärta, som nog aldrig har varit så vansinnigt förälskat förut, gråter lite när planet som ska ta mig tillbaka till min halva av jordklotet lyfter och lämnar Lima som ett glittrande pärlband under sig. Lång tid tar det innan hjärtat återhämtat sig helt och dagbokssidorna inte längre nämner pojken med gitarren och leendet med de sneda tänderna.

Och tiden går.

Det blir november 2010, och hjärtat är inte längre femton år. Det vet att det gör ont, men att det klarar av både förhoppningar, att gå i kras och att lappas ihop igen. Det är inte hårt, men har härdats.

Och så plötsligt, från andra sidan jorden, ett ”Hola Ana, qué tal?” som tar mig tillbaka till månaden då jag hade för lång lugg, sand i skorna och fjärilar i magen.
Och hjärtat kan inte annat än le åt minnet av de bruna ögonen och påminnelsen om att en gång ha varit femton år.