annjoh

  Bloggen tänker jag på ibland emellanåt och får lite dåligt samvete. Inte för att jag egentligen tror att ni inte kan underhålla er på bättre sätt än att läsa min blogg, men ändå.
  Det där med att lägga upp Barcelonabilderna gick ju tämligen dåligt, och vi kan väl säga så här, att om det kommer fler så är det en bonus, men kanske inget vi ska förvänta oss? I alla fall inte i dag-för-dag-format.
  Sedan förra inlägget har jag även hunnit med en tämligen spontan långhelg i Venedig. Kallt, men trevligt. Det var första, och kanske enda gången i livet som jag ätit pizza tre dagar i rad (jag menar, är man turist i Italien måste man gå in för det!). Dock i lagom stora portioner, och inte lika mastiga skapelser som de som man får hemma. Gott gott.
  Även ett besök till Verona hanns med, och ärligt talat gillade jag nog den staden lite bättre. Kanske berodde det på att jag hade en extra tröja på mig, att solen sken hela dagen, eller att det inte var lika tjockt med turister. Möjligtvis är det ett bevis på att jag har landkrabbetendenser, vem vet. Fint var det i alla fall, och Italien är helt klart ett land jag kan tänka mig att åka till igen. Det roligaste på resan var nog ändå när portiern på vårt hotell lät som Borat när han pratade engelska. Min läpp fick veta att den levde minsann...
Den största besvikelsen med resan var att jag inte såg till Johnny Depp en endaste gång, trots att jag höll öron och ögon öppna (ni som sett The Tourist fattar), men man kan väl inte få allt antar jag.


Här har vi en äkta... ja.. ehm...? Krokodilhund utan ben? (Benen ovanpå tillhör alltså någon annan)

Och här har vi Scar (?!) i egen hög person. Jag vet dock inte om jag tycker att det är helt okej att han fått en såpass framhävd plats, trots allt var han en ganska oschysst typ. Dödade Mofasa och så. Han borde få lära sig att ens beteende får konsekvenser.



Här blev jag bjuden på ett mycket gentilt kafé som grundades 1720. Totalt överskattat och SVINdyrt. Ja, SVINdyrt. 38 euro betalade mitt sällskap för det som syns ovan, och det var verkligen inte värt det, kom vi båda överens om. Vi tog med oss servetterna hem som souvenirer. Min glass (till höger) var högst medelmåttig, och jag blev mätt efter fem tuggor, men tvingade i mig resten, eftersom den trots allt kostat 11 euro. Overprized, big time...

Så vi gick ut och matade duvor på torget istället (och jag knaprade i mig både ett och två kex också, för att återställa saltbalansen i kroppen efter socker- och fettchocken).



Vi nöjde oss med att betrakta Gondolerna på avstånd, men kostade på oss båt-buss eller nåt liknande. Hemskans sövande, men inte utan sin charm. Dock utan bild.

Det var lite av vad vi pysslade med i Venedig. Har vi tur kommer jag mig kanske för att lägga upp lite Veronabilder också (jag borde, för det var himla fint där).

Tills vi ses igen!