Publicerad 2009-09-14 18:12:57 i Allmänt,
Jag har antagligen redan tagit upp det här, och ämnet i sig är inte särskilt unikt, utan förekommer ganska ofta. Frågan vad som är "hemma" egentligen.
I helgen var jag i Stockholm, och träffade Arvid, A-K, Lovisa, David och Lisa mfl. Underbart! På söndagseftermiddagen blev det till sist dags att... ja, åka hem? Eller bara åka från Stockholm tillbaka till Malung? Det känns som att jag inte riktigt vet var jag har mitt "hemma" just nu. Östersund och Birka kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, men jag kan inte längre räkna det som hemma.
Gislaved är på ett sätt hemma... men inte alls på samma sätt som för några år sedan. Det är inte vardagshemma längre.
Malung känns inte riktigt riktigt hemma heller. Det skulle nog mycket till för att jag skulle vilja stanna kvar här efter att min tid på folkhögskolan är klar. Malung är helt enkelt inte ett ställe som man flyttar till (precis som Anderstorp, Smålandsstenar, Gislaved eller nån annan av tätorterna i min hemkommun). Jag är ganska tacksam över att det trots allt bara blev terminskursen för min del (även om jag inte kan förneka att jag grämde mig ganska ordentligt när jag inte kom in på helårskursen. Men, det var ju innan Arvid...), jag skulle inte ha ro till att vara här i ett helt läsår, och flänga fram och tillbaka till Stockholm.
Just det. Stockholm. Det är dit jag återkommer hela tiden, men det känns lite för tidigt för att börja kalla det för hemma redan. Men i helgen träffade jag många av mina vänner som betyder allra mest för mig, och som jag känner mig helt trygg med. Är inte det att vara hemma på ett sätt? Och när jag stod på perrongen i Åkeshov och väntade på tunnelbanan, kom jag plötsligt på att det är ju dit jag sökt boende. Lite märkligt kändes det, att tänka på att jag förhoppningsvis kommer att stå på just den där perrongen och vänta, i stort sett varje dag under vårterminen.
Jag vet inte om jag egentligen kommer fram till någonting. Jag är en smålänning som bor i Malung, men känner varje dag hur Stockholm ropar på mig. Kanske gör det ingenting om man är lite rotlös ett tag.
Publicerad 2009-09-09 18:45:38 i Allmänt,
De flesta inrättningar av något slag har en eller flera policy:s (hur stavas det egentligen i plural?), som man brukar informera om i ett ganska tidigt skede vid nyetablerad kontakt. På Birka hade de en sträng anti-alkoholpolicy, som (föga förvånande) inte efterföljdes av eleverna särskilt noga. Här har de insett att det inte är någon idé med en policy som ingen följer, och det är alltså tillåtet att nyttja alkohol på våra rum om vi skulle vilja. Vidare har skolan en policy för hantering av elevfrånvaro.
Men, nu kommer vi till det intressanta... Jag misstänker att de även har en policy som går ut på att bara personer med dubbelnamn får jobba med det administrativa. Idag skulle jag betala hyran, och knallade iväg till receptionen och träffade på Anna-Maria (som för övrigt visste var Gislaved låg!). Dock visade det sig att det inte var där jag skulle betala, utan fick springa vidare till husmorsexpeditionen och Anna-Greta. Där höll min plan om att göra rätt för mig att gå i stöpet på grund av krångel med kortet, men så kom Eeva-Liisa och löste problemet. Jag gick därifrån 6100 kronor fattigre, och med en stark känsla av att vilja distansiera mig från mitt namn, och bara kallas Anki kort och gott.
Publicerad 2009-09-08 19:13:14 i Allmänt,
Idag tog jag en omväg från centrum (jag har lite svårt för att kalla det för "stan", trots allt är Malung bara snäppet intressantare än Anderstorp) för att få en extra promenad. Jag passerade vid nämnda tillfälle ett bostadsområde, där det ena kvarteret hette Ladugärdet. Tja, vad kan man säga, det låter ju lantligt och fint och så... Nästa kvarter hette Bengt. Vad kan man säga?
Publicerad 2009-09-06 18:54:42 i Allmänt,
Det är konstigt hur galet sugen man kan bli på choklad. Jag erfarar ett sådan sug just nu. Jag har ingen choklad i min ägo. Det är kanske lika bra. Faktum är att jag ju trots allt redan ätit lite godis idag. Har du också lagt märke till bristen på kommatecken?
Kalle verkade inse att det var en stor ära att få hålla i min armbåge när jag spelar. Bra.
Nu hoppas jag att chokladsuget försvinner om jag distraherar mig själv med te och fiolspelning(observera hur diciplinerad jag är som övar igen trots att jag blev sur tidigare idag).
Publicerad 2009-09-06 15:02:03 i Allmänt,
Jaha. Så idag kom den. Terminens första övningstjurighet. Min armbåge och handled vägrar sammarbeta och bete sig som jag vill. Allt fokus på armbågsrörelsen (dock utan resultat) gjorde att det lät skit när jag spelade. Spelglädje= noll. Varför är jag inte född naturbegåvning?!
Nästa gång jag övar ska jag fråga Kalle om han skulle känna sig hedrad av att få stå och hålla i min armbåge, så att jag får in rätt rörelse. Tänk bara, vilken ära!
Sen kan man ju få ont i huvudet av att boka tågbiljetter också, och jämföra med busspriser. Eventuellt pussla ihop resan så att det blir hälften buss och hälften tåg. Men, då ska det ju passa med tiderna också. Men kanske om man utgår från Mora en dag senare och tar bussen från Malung, då kan man ju åka... Suck. Pengar alltså.
Publicerad 2009-09-04 13:39:16 i Allmänt,
Inom ett dygn tillkännagav sig två (för mig helt oväntade) läsare. Hej på er! Trevligt!
Hanna, tjugo-frågor-metoden är ett väldigt effektivt sätt att få reda på saker, och dessutom är gillar folk i allmänhet att få prata om sig själv. Det är alltså en win-win-situation.
Så alltså, mitt internat... Jag har ingen aning om hur många vi är som bor här. Det hela är ganska förvirrande, för det är två byggnader som sitter ihop, men vi har olika kök, men "mitt" kök och allrum är ändå i det andra huset.
Mitt rum är SÅ mycket större än de som vi hade på Birka. Sätter jag mig mitt i rummet så når jag faktiskt inte till nånting... Och garderoberna, det är ju riktiga garderober, som man får plats med saker i! Och vi har trådlöst internet som FUNKAR, till skillnad från den svajiga uppkopplingen på Birka.
Men, som sagt, Birka hade ändå sina fördelar, och kommer alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta!
I min klass är vi fjorton stycken, alla på fiol. Vi är på lite olika nivåer (även på åldersstegen), men det märks inte jättetydligt än. Jag trivs bra med alla, och det är en väldigt öppen stämning (höhöhö) i klassen.
Till våren planerar jag att läsa spanska på Stockholms universitet, om inte Arvid får för sig att dra iväg någon annanstans. I så fall följer jag väl med och kollar upp utbudet av spanskstudier där. Jag är faktiskt riktigt pepp på att ta tag i det igen! :) Jag lär väl återkomma mer till detta så småningom, när det blir lite mer aktuellt.
Hm, that's all for now.
Publicerad 2009-09-03 15:02:06 i Allmänt,
Jag fortsätter att förundras över hur vissa saker verkligen går på ren rutin.
I min korridor har vi två toaletter. Under hela veckan här på i Malung har jag bara använt den högra, därför att låset strulade på den vänstra vid första försöket. Alltså har jag hållt mig till den högra, jag tycker trots allt om att kunna låsa om mig på det så kallade hemlighuset (varför i allsindar heter det så? Det är ju inte särskilt hemligt vad som egentligen sker där inne... Nåja.) Igår noterade jag att jag tog det sista av pappret. "Synd för den som kommer sen" tänkte jag, och sedan "nu får jag snällt konvertera till den vänstra toan istället". Upp med en hand alla ni som tror att jag kom ihåg den sista tanken när det var dags nästa gång... Min första tanke fick jag så att säga in my face...
Det finns en (ganska ovanlig tror jag) sjukdom som gör att en del inte kan se ansikten som en helhet, och därför inte känner igen folk. Jag tror att jag nån gång under det gågna året drabbats av denna sjukdom, fast baklänges. Jag tycker att jag känner igen ALLA, fast jag vet att jag inte kan ha träffat ens hälften förut.
Visst, en del har jag faktiskt sett på stämmor och läger, men det rör sig om kanske 5-6 personer av ca 100! Resten känns alltså bekanta på grund av en så simpel anledning att jag träffade dem igår? Knäppt. Borde man söka för det här innan det går för långt? Tänk om jag flyttar till Stockholm till våren, och tror att varenda kvinna jag möter på stan är min mamma!
Publicerad 2009-09-02 16:46:37 i Allmänt,
Av erfarenhet vet jag att jag inte dör utav ge mig ut och jogga igen, trots att jag tagit nästan en veckas uppehåll. Dock är det svårt att rota fram motivationen. Och det var onekligen lite segt att masa sig fram de tre tänkta kilometrarna, men eftersom det inte regnade hade jag ingen bra ursäkt för att inte göra det. Dessutom blir ju inte konditionen bättre av att man väntar till imorgon istället...
På skolan har vi rörelsesensorer i korridoren, köket, allmänna utrymmen, duschen och på toaletterna, som gör att lamporna tänds, och följdaktligen släcks när ingen rör sig. Jättesmidigt, och det är ju bra att lamporna inte står på i onödan om ingen är där. Men frågan är om det sitter så pass mycket i ryggmärgen att släcka lampan efter sig, att man fortfarande gör det på rutin när man kommen någon annanstans, eller om alla som varit elev på Malungs folkhögskola plötsligt förvandlas till ett släkte för sig, som bara springer ifrån lamporna?
Hungern håller i sig alltjämt. Var skall detta sluta månde? Kommer jag att kunna presentera mig som "Volvo" (=jag rullar) efter en termin här? Dock sägs det ju vara svårt att bli tjock på riktig mat, så jag hoppas på det.
Något som inte följer något regelbundet mönster är den förhatliga mensen. Om det inte vore för att jag själv vill, och hoppas att Arvid också vill yngla av sig nån gång i framtiden skulle jag operera bort mina äggledare. Helt omotiverade hopp från 35 dagar, ner till 18 mellan gångerna känns inte okej, men vad göra? Stå på huvudet så att det rinner tillbaka är nog inget alternativ. Jag misstänker att det ökar risken för en dundrande huvudvärk avsevärt. Nej, det är väl bara att uthärda, och hoppas på ett rejält hopp på 60 dagar till nästa gång, som nån slags kompensation.
Så där ja, matsalen, här kommer jag! (Och än varken rullar eller vaggar jag :P)
Publicerad 2009-09-01 22:47:48 i Allmänt,
Hej då Gislaved, hej Malung!
En ny folkis, ett nytt rum, ny ort, massa nya trevliga männsikor, och i slutänden, en massa nya låtar. Låter som om det kan bli en perfekt höst!
Prestationsångesten kunde jag stoppa undan på ett ganska tidigt skede. Vi är på lite olika nivåer, men ärligt talat, går det egentligen att peka ut vem som är sämst? Och varför skulle det i så fall vara dåligt? Helt klyschigt, men då kan man ju bara lära sig saker och utvecklas.
Min kropp mår bra av fasta mattider och riktig mat. Dock är jag hungrig hela tiden, utan att egentligen ha förbrukat någon energi genom fysisk aktivitet. Märkligt. Bekvämt dock att få allt serverat, och slippa tänka på disk efteråt. Det ska bli spännande (?!) att se hur internatköket ser ut efter helgen, då man måste laga mat själv. Hej hopp, gröt, varma koppen och mackor lär bli en återkommande helgmeny för min del.
Det är inte bara hunger som får plats i min kropp, utan även saknad och längtan. Märkligt hur mycket man kan tänka på någon annan.
Samtidigt som jag tror att hösten här kommer att bli kalas, känner jag mig väldigt otålig inför vårterminen, då jag planerar att ta mig till Stockholm och plugga spanska. Just nu har jag så många att längta efter i Stockholm; Lisa, Lovis och David, och framför allt Arvid. Min almanacka säger att det bara är 13 dagar sedan jag åkte från Gotland. Jag tror att min almanacka ljuger. 13 dagar är en relativt kort tid, men jag har inte träffat Arvid på evigheter. Det är någonstans det inte stämmer. För det kan väl inte vara så att mitt förälskade tillstånd gör mig obenägen att bedöma tid? Nej nej.
En nackdel med att börja skolan igen, är att man plötsligt måste ta tag i de där obehagliga rutinerna också, som att gå upp tidigt. Hu. Det är väl bara att bita i det sura äpplet och masa sig upp. Trots allt står ju frukosten framdukad i matsalen. Lyx.
Ett ganska meningslöst inlägg...