annjoh

Här händer det viktiga saker minsann... Ajjemän.

Molgans syster?

Publicerad 2011-02-26 23:48:45 i Allmänt,

Jag kände mig lite ensam och sällskapssjuk innan (mycket kännetecknande för de senaste dagarna - så fort jag inte har sällskap sjunker min trivselbarometer), men hade ingen att tillgå. Då får man göra en Kajsa Warg (även om det cirkulerar rykten om att hon inte alls sa så): Man tager vad man haver. Och så blev det en låtsaskompis. Men, i ärlighetens namn, det blev mest envägskommunikation.
Kommentarer (2)

Det är mycket med det elektriska

Publicerad 2011-02-23 22:41:38 i Allmänt,

Anki försöker stava till SAKNAR

1. Sakner

Nähä, det här blev ju inte rätt...

2. Sakr

Fortfarande fel.

3. Sanker

Men vad sjutton, hur svårt kan det vara?!

4. Sankar

Alltså, det här ser inte rätt ut...

5. Saknar!

Puh, äntligen! Här snackar vi svårt grisfingersymptom!!
Kommentarer (4)

Framsteg

Publicerad 2011-02-18 22:13:33 i Allmänt,

  Jag råkade visst felcitera min ömma moder igår (jag skyller på feberyra), mer troligt är att hon skulle sagt: "om det är något det är om dig så inte är det synd". Detta, tillsammans med hennes inställning "så länge det skramlar vet man att allt är med" kan nog vara en bidragande orsak till att jag, som pappa säger, går och dras med saker. Dessutom har jag hört att det som inte dödar härdar (jag menar, trillade foten av i våras? Nehej då! Fick jag lunginflammation i höstas? Nope. Kommer jag att avlida den här gången? Knappast.).
  Men, idag mår jag bättre, eftersom jag inte längre har lust att lipa tänker vi poisitivt: jag är betydligt mer synkroniserad med mitt huvud och temperaturen tickar så sakteliga tillbaka ner mot sina vanliga 36,3 grader. Det känns som om jag börjar bli mitt gamla vanliga jag igen(skönt).
Kanske beror på att jag har en låda med två kilo jordgubbar på mitt rum (vars innehåll inte längre är 2 kg, det ska erkännas...)

(ursäkta suddig bild)


Och det faktum att jag, alldeles utan att någon annan talar om det för mig (utan snarare för att jag blev så yr när jag gick upp för trapporna till sjunde våningen att jag var tvungen att sätta mig ner), inser att jag inte bör ge mig ut och springa tycker jag inkasserar några mognadspoäng. Det hade inte hänt för något år sedan.
Kommentarer (1)

När fantasiflaggan är i topp blir det en rubrik som den här

Publicerad 2011-02-17 22:18:42 i Allmänt,

  Den maskulina halvan av fabrikörerna (som nog är en bättre benämning än "återleverantör") tog alldeles självmant kontakt med mig igår, och hans förslag var influensa, samt en uppmaning om att inte gå och dra med det för länge (vad menar han nu? Jag går väl aldrig och drar länge på saker? Spetälskan (dvs. massiv-skoskavet) förra våren varade ju trots allt bara en dryg månad, och höstens halsont väntade jag väl bara ut i 3,5 veckor med innan jag gjorde något åt det. Det är nästan snudd på personligt påhopp det här (och kan ett påhopp vara annat än personligt?)!).
 Ett litet framsteg är väl dock att jag inte velat gråta en enda gång idag, och det får väl ses som positivt. Istället har jag ont i ögongloberna (om jag vänder blicken lite för fort åt ett håll blir jag lite yrslig (ett ord som inte existerar enligt Norstedts Ord, vilket är dumt, eftersom det alldeles perfekt beskriver vad som händer innanför pannbenet, men inte är lika starkt som "yr"), det är spännande när man går bland mycket folk) och tänkt "nu svimmar jag!" ungefär 134,5 gånger (men hållt mig på benen varje gång tack och lov).
  Så här på kvällskvisten har jag dessutom hela 37,4 grader, vilket betyder att jag börjar komma upp i vad som kallas normal kroppstemperatur (även om jag aldrig träffat någon som faktiskt har 37,5). Intressant. Varmt.
  Mamma skulle antagligen ha sagt "men synd om dig är det inte", och det har hon nog banne mig rätt i.

 Och till sist, utan att ha något med ovanstående att göra, dagens roligaste citat (jag vet att det inte är snäll att skratta åt folk, men jag gör det på ett snällt sätt): "Hur vet man när det är minusgrader?"

Och dagens inlägg innehåller inte mindre än nio (9) parenteser. Det du.
Kommentarer (5)

Ge mig en kram och lämna mig ifred!

Publicerad 2011-02-16 20:58:34 i Allmänt,

  En väl fungerande kommunikation är essentiell för att ett sammarbete ska kunna fungera, dock verkar min kropp ha missat denna lilla detalj. De senaste dagarna kommunicerar vi inte alls, så något fungerande sammarbete är det inte heller tal om. Om jag bara visste varför jag har lust att börja grina mest hela tiden, varför jag har ont i hela kroppen och varför jag känner mig näst intill handlingsförlamad på grund av en rasande omotivation hade det varit helt okej, eller i alla fall mer hanterbart. Istället går jag runt och känner mig allmänt folkskygg och sällskapssjuk på samma gång.
  Om jag vore en dator hade det med största sannolikhet rört sig om någon form av systemfel. "Var vänlig kontakta din återleverantör." Mmm, tur att hon kommer hem från Tanzania nästa helg(den andra hälften är inte så bra på den här sortens problem)...
  Ett tydligt exempel på att mina synapser inte går riktigt som de brukar, är att när grannen började borra i väggen var min första tanke: "men va faan?!". Det är väl som bekant inte riktigt mitt språkbruk, men kort stubin tycks vara ytterligare ett symptom på den här... ja, vad vi nu ska kalla det.
  Allra helst skulle jag vilja göra som mumintrollen: fylla magen med granbarr och gå i ide.




  Och mens hade jag förra veckan. Post-PMS?

 

Kommentarer (2)

Random Barcelona

Publicerad 2011-02-13 02:02:44 i Allmänt,


  Inspirerad av att los Chilenos (Line och/eller Isabel, om ni läser det här: ja, det är ni, inklusive Laurence. Trots allt bor ni på c/ Chile, så den är given liksom) åkt iväg till Barcelona över helgen tänkte jag att jag kan försöka hinna få upp en del av mina utlovade bilder från nämnda stad. Och hiskeligt vad tiden går fort, vi var ju där alldeles nyss ju!
  Så, ganska random och utan någon vidare kronologisk ordning eller för den delen betydelse, samt med risk för internskämt presenterar jag nedan Barcelona dag 2-7 (och miniatyrerna kan man klicka på för att förstora dem(utom den första av okänd anledning). Tänk så praktiskt. Vi låtsas som jag vetat om det hela tiden. Ajjemän.):





Efter att ha vandrat runt i hamnen, ätit i solen och besökt Barcelonas akvarium fick vi syn på Columbus (?) som stod och pekade ut mot havet i skymningen.



Men vad gör Darth Vader på La Sagrada Familia? Jag vet inte. Dock vet jag att det på den andra bilden faktiskt är en utomhusrulltrappa! Jag har då aldrig sett på maken! Bekvämt dock, det skall icke förnekas.



I Park Güell blev David så till sig att han började klättra på väggen. Det fick man dock inte, informerade herren i keps om högst artigt. "Caballero, caballero, gå ner därifrån."

Jag kikade lite över axeln på den här talangfulle spanjoren, som vanligt fascinerad av folk som kan rita.


"Titta! Sådana där statyer som rör på sig."
"Människor?"
"Ja, precis."
Senare knallade vi upp och höll de rörliga statyerna sällskap och fick svindel.


Jag skulle stå ut med att ha det här huset i min ägo. Tyvärr var det låst, så istället för att bjuda in Lovisa och David på te tog jag kort på den här fotbollsspelande papperslappen. Någonstans här utspelades även följande dialog mellan de äkta makarna:
L: Akta bajset!
D: Säg inte så, då missar jag ju det!


På nyårsafton åkte vi grön linje ut till "Zona Universitaria", uppiffade som aldrig förr (iaf Lovis och David var himla stiliga) och letade rätt på restaurangen där vi bokat bord till kl. 21.00. Vi kom fram kl 21.10. Då var restaurangen släckt och stängd..! Lovis gjorde "Arga hunden" (om jag minns rätt), och efter två uppgivna "vad gör vi nu?!"-minuter traskade vi iväg ca 24,5 meter till grannrestaurangen och festade loss på avokado med räkor, grillad kanin och riktigt goda champinjoner (iaf jag och Lovis, jag minns inte vad David åt). En himla lyckad kväll blev det trots allt.
Om 2011 kommer att bjuda på någon tur är däremot lite mer oklart: Mätta och belåtna tog vi oss tillbaka in till de lite mer centrala delarna av Barcelona, dvs. Plaza Catalunya för att vänta in tolvslaget. På något sätt lyckades vi nog ta oss före i en lång kö, smidigt smidigt. Vill jag stå i kö åker jag till Ullared (eller restaurangen på IKEA L'Hospitalet). Tidigare på dagen hade vi inhandlat vindruvor på La Boquería (dit bör man gå om man är på besök i Barcelona), snoffsigt paketerade i små plastpåsar med texten "Uvas de suerte". Vi hade alltså alla förutsättningar att lyckas. Meeen, det ville sig inte bättre än att David tappade sin första druva på marken redan 23.55, och trots att jag normalt sätt anser att "lite skit rensar magen" tyckte jag att David var en klok man som lät druvan ligga där den låg.
För mig och Lovisa gick det inte så särdeles mycket bättre. Förvisso hade vi alla våra druvor kvar, men kombinationen av att klockslagen var lite otydliga och att vi var lite ivriga ledde till att vi redan hade tre druvor i munnen när klockan började slå. Detta orsakade ett brutalt fnissanfall som gjorde att vi aldrig kom in rätt takt, och således tryckte in den tolfte druvan på det elfte slaget. Jorå såatteh... Vi får väl se hur det blir med det här året. Snygga som få var vi i alla fall, med mycket fina hamsterkinder.


IKEA, alla utlandssvenskars livboj! Här roade vi oss genom att terrorisera de stackars expediterna genom att fråga vad "knut" betyder och fnissande lyssna på svaren, kritisera den spanska ineffektiviteten i restaurangkön samt skratta åt produktnamn som egentligen inte är ett dugg roliga. Dagens fynd efter att mycket utförligt ha botaniserat i Sverigebutikens sortiment blev en burk lingonsylt (dock kom den inte i ett platt paket, och inte en enda skruv för mycket.). Och vilken tur att det fanns vikingahorn, jag som hade glömt mina hemma... Nu känner jag mig som en riktig svensk igen.


Trots att det går att tillämpa "allting har en ände, korven den här två" även på La Rambla, törs jag ändå påstå att det här slutet. Andra änden, dvs början, återfinns vid Plaza Catalunya och i Lovisas och Davids dator.


Till sist var det dags att lämna den halvsunkiga lägenheten utan dagsljus, och nog uppstod lite förvirring när jag hittade ett Eiffeltorn i miniatyr i trapphuset. Visst VAR det väl Barcelona vi varit i ändå?
Kommentarer (4)

Fler gubbar jag gillar

Publicerad 2011-02-11 19:26:52 i Allmänt,

  Plaza Mayor. Jag sitter på en bänk i solskenet och skriver ett brev till mormor, och ser i ögonvrån ett par fötter som tar lite extra god tid på sig att gå förbi. Jag ser upp från pappret och möts av ett nyfiket leende.
"Hej."
"Hej."
"Vad är det du skriver?"
"Det är ett brev till min mormor hemma i Sverige."
"Ah, Schweiz".
"Nej, Sveeerige. I norr."
"Jaha, Sverige, Sverige. Ja, jag tycker att det är så roligt att stanna och prata med folk från andra länder, man lär sig så mycket. Studerar du här?"
 
  Vi pratas vid en stund, och han berättar om Plaza Mayors historia, vad medaljongerna på varje vägg representerar och att det här är stadens hjärta.
"Och genom stora porten där borta ser du kom tjuren in när man fortfarande hade tjurfäktningar på torget. Men tjurar har ni väl inte där uppe i Schweiz?"

  Innan han går klappar han mig på kinden med en rynkig hand och säger:
"Nå min flicka, nu ska jag vandra vidare, men någon annan dag ses vi och pratar mer."
Sedan tar han sin käpp och linkar iväg över torget.
Gullefarbror.
Kommentarer (2)

Hur tänkte ni nu?

Publicerad 2011-02-10 01:08:43 i Allmänt,

Det känns som om de inte riktigt tänkt igenom hur de ska få sina mål och tillvägagångssätt  att gå ihop.
 

Så här i kristider har de dessutom sparat in bläck på ett obefintligt "i", samt flertalet uteblivna punkter.
Nåja. Tanken var ju (förhoppningsvis) god i alla fall. Men vad har hänt med korrekturläsandet?

Kommentarer (0)

Gubbar så som jag vill ha dem

Publicerad 2011-02-07 15:41:33 i Allmänt,

 


Vad jag har i handen? Åh, bara en...


Jordgubbe! I februari! (Enligt plastförpackningarna som ligger staplade i varandra i väntan på att forslas vidare till återvinningscontainern har jag gått loss på inte mindre än 2,25 kg jorgubbar den senaste veckan.) Det är inte så pjåkigt att residera i Spanien ändå (vad miljösamvetet säger i frågan, med tanke på att det antaglien är växthusgubbar, är en annan sak...).


En gubbe helt i min smak.

*schlurp, tugg tugg, nam nam nam*



Schlutt.

Kommentarer (0)

Öppet brev till tomten

Publicerad 2011-02-05 22:59:12 i Allmänt,

Kära tomten!

Förra julen önskade jag mig Unax Ugalde, men det blev visst inget med det. Kanske var jag lite sent ute, och jag sa sedan att en tidsmaskin skulle duga istället.
Lite besviken måste jag erkänna att jag är på dig, för på julafton dök varken tidsmaskin eller het spanjor upp. "Okej" tänkte jag, "kanske imorgon, juldagen". Men, juldagen kom och passerade, förvisso väldigt trevlig, men fortfarande utan det minsta spår av ovan nämnda saker. När inte ens Los Reyes Magos uppfyllde mina önskningar insåg jag att det knappast blir varken Unax eller tidsmaskin för min del.
Så i år tänkte jag att jag ska vara ute i lite bättre tid, alltså redan nu så här i början av februari. Och för att visa att jag inte är kinkig så släpper vi Unax Ugalde. Istället kan jag tänka mig Gael García Bernal.
Så där ja. Nu har du elva månader på dig, det borde väl bara tillräckligt? Jag lovar att äta spenat varje gång jag blir bjuden på det.
Tack!

Mvh,
Anna-Karin

Det är synnerligen sympatiskt att det bara kostar hälften så mycket som hemma att gå på bio här i Salamanca. Idag traskade jag och Laurence iväg och såg "También la Lluvia", och om det kommer till Sverige (tyvärr inte särskilt troligt, med tanke på att spansk film inte har slagit igenom riktigt i Sverige) tycker jag att ni ska göra detsamma. Den är intressant av två anledningar:

1. Snygg huvudrollsinnehållhavare, och det är ju trevligt.
2. Det är en intressant film som får en att tänka efter. Den handlar om skapandet av en film av kolonialiseringen av Colombus och hur ursprungsbefolkningen blev behandlad av européerna. Samtidigt uppstår uppror bland folket eftersom regeringen drastiskt höjer priset på vatten (Guerra de la Agua, april 2000), och problem




Och här http://www.youtube.com/watch?v=FaiuQX1epts har ni trailern om ni skulle vara intresserade. Dock på spanska.

Hej hopp.

Kommentarer (0)

Fyramånaderskontroll

Publicerad 2011-02-05 18:21:15 i Allmänt,

  I fredags firade jag (utan att fira) fyramånadersjubileum här i Salamanca. Det är helt galet att tänka på att halva tiden redan har gått! Jag kom ju nyss, eller? Och om den första halvan gått så här fort antar jag att de kommande fyra månaderna kommer att fullständigt svischa förbi, och innan jag vet ordet av kommer jag att stå på trappan hemma i Gislaved och komma på att jag bökigt nog har mina nycklar längst ner i den stora resväskan. Tanken är hissnande på flera sätt: jag vill laga min egen mat, jogga i skogen, ha 7 minuters gångavstånd (2:36 på cykel från Lisa om jag inte minns fel, men då är det ju nerförsbacke) till vännerna, sconeskvällar med Sagan om Ringen osv... Allt det där som finns hemma och som jag saknar, men självmant valt att lämna (det är vid sådana här tillfällen som jag frågar mig själv om jag är dum på riktigt). Jag menar inte att jag på något sätt är missnöjd med mina vänner här, tvärtom! Det är ju dem som gör hela min Salamancavistelse, och galet vad jag kommer att sakna dem!
  Samtidigt infinner sig en svag känsla av panik vid tanken på hemfärd. Whut? Men, men... Tänk om jag inte är färdig då?! Jag menar, efter fyra månader har jag visserligen förbättrat min spanska, men jag är inte alls så flytande som jag skulle vilja vara, och det finns fortfarande så otroligt mycket kvar att lära sig. Vem ska jag prata (spanska) med när jag kommer hem? Och vad sjutton ska jag göra om jag inte blir antagen till Apostlagärningarna 29? Med tanke på hur rastlös jag var i september känns det inte särskilt lockande att återuppleva det. Jag har sneglat lite på ett kandidatprogram i språk på SU, men det känns inte som att jag bör spendera tre års csn-bidrag utan att veta vart det leder. Eller, får man göra det (och jag menar inte rent regelmässigt)?

  Nåja, ält ält ält... Tänk hur jag ska bli när min 30-årsdag närmar sig, då lär jag väl få en kris som heter duga. Tur för mig att jag känner i alla fall tre personer som har, eller ska påbörja sin psykologutbildning. Betryggande liksom.
 För att sammanfatta de gågna fyra månaderna har jag:

* Bakat bröd endast (1) gång, och det blev ingen höjdare. 
* Träffat en hel massa trevliga personer, varav en var tillräckligt trevlig för att pussa lite extra på (och då menar jag varken Herr Bläckfisk som jag stötte på på Nochevieja Universitaria, eller tjejen på Plaza Mayor samma kväll, som gick runt och pussade alla hon kom åt samtidigt som hon sa: "Mmmm, me encanta besar!").
* Tillbringat 4 dagar i Lissabon och varit övertygad om att jag skulle få fuktskador mellan tårna.
* Tänkt att konjunktivet kanske inte är så hemskans farligt ändå, och ändrat mig fram och tillbaka ungefär 53,4 gånger.
* Gjort broccolipaj endast två gånger. Det, tillsammans med avsaknaden av brödbakning, gör väl att det inte är så konstigt om jag känner mig lite vilsen i mig själv ibland? :P
* Näst intill slutat träna, och istället tagit mitt müslimissbruk till nya höjder. Avgiftning till sommaren kanske? 12 stegsprogrammet...
* Insett att det faktiskt kan vara kul att gå ut, och att jag, förutsatt att jag är tillräckligt trött och de andra tillräckligt påverkade, faktiskt dansar lite grann. I regel inträffar detta aldrig före kl 02.00.
* Plockat oräkneliga hårstrån ur maten.
* Haft en supertrevlig vecka i Barcelona (men inte lagt upp bilder på det, ehm..)
* Nästan frusit ihjäl, och på så sätt bevisat att alla från norden inte är vikingar.
* Gått på bio fler gånger än under två år hemma. Synnerligen sympatiskt att det är så billigt här.
* Firat en hiskeligt trevlig jul.
* Fortfarande inte börjat tycka om olivolja särskilt mycket.
* Skrattat. Och skrattat. Och skrattat. Och där emellan har jag skrattat lite också.



  
 

Hemma?



Kommentarer (2)

Öppet brev till han där uppe

Publicerad 2011-02-05 01:37:12 i Allmänt,

Hej Gud!

  Du vet den där brinnande busken jag brukar önska mig? Jag är även öppen för eldskrift på himlen (eller annan ledig yta. Jag hade mina förhoppningar på den svarta väggen på Vasakåren), ett glödande moln, eller helt enkelt bara ett stort pekfinger. Vad som helst som säger "GÅ HIT".
  Det är inte så att jag tror att du ska sluta ta hand om mig, eller direkt tvivlar på att du har en plan för mig, men det skulle kunna vara trevligt att få ta del av den nu. Vad har du tänkt egentligen? Trots allt har jag bara fyra månader kvar i Salamanca, det är snart dags att skicka in ansökan till Apostlagärningarna 29, och om jag inte blir antagen tar mina livsplaner, både officiella samt privata, slut efter andra semesterperioden. Om jag blir antagen tar de istället slut i december, så i vilket fall kan jag tycka att det vore på sin plats med i alla fall en liten hint om vart jag ska ta vägen sedan.
  "Förtröstan" är kanske ett nyckelord i den här frågan. Men en liten ledtråd i alla fall, porfa!
  Så, om du inte har något för dig, jag bor på sjunde våningen med en hel massa himmelsutsikt. Pass på!

Mvh
/Anna-Karin (gnolandes på "vi förstår hans vägar bättre ovan där")

Kommentarer (0)

Resesällskap

Publicerad 2011-02-04 01:12:59 i Allmänt,

  Det kan verka som om jag gillar distansförhållanden. När jag var femton kärade jag ju som bekant ner mig i en peruan, en sommar hade jag en sork alldeles för långt borta större delen av tiden, i november och december återupptogs kontakten med nämnda peruan (som nog faktiskt friade över msn en natt när jag inte kunde sova. Jag svarade med att stänga av datorn. Mitt femtonåriga jag skulle ha dödat mig flera gånger om, långsamt och synnerligen plågsamt.), och så nu senast en amerikan. 
  Kanske kan man se det som om jag undanhållit er kära bloggläsare något, för om sanningen ska fram så antyder ju "vi" att jag inte var ensam i varken Venedig eller Verona, och efter lite påtryckningar från bland annat min moder (som jag ändå inte vet om hon läser det här från Afrika) och annat håll bör jag kanske presentera mitt resesällskap, om än lite i efterhand.
  Det vore att ljuga att säga något annat än att det var han som hittade mig på skolans välkomstfest i januari, eftersom mina raggningsskills som bekant är tämligen begränsade. Och om ljuv musik uppstod kan jag inte svara på, då det alldeles traditionsenligt var på tok för hög volym på musiken för att man skulle kunna föra ett samtal utan att luta sig fram och skrika i den andres öra. I vilket fall utbyttes telefonnummer, en dag senare lånades en webkamera ut så att jag kunde ringa ett videosamtal hem (hur man får en Anki på fall?), och ja... Där slog vi våra påsar ihop för åtminstone de kommande 2,5 veckorna, som bekant inkluderade bland annat Italienresan.
  Nu är jag dock gräsänka sedan en knapp vecka tillbaka, eftersom han var tvungen att återvända hem till andra sidan pölen ("Nusnäs?" frågade pappa...) och kontakten sker via internet. Två dagar efter hans avfärd (och kanske lite i senaste laget kan jag tycka) slog pappas beskyddarinstikt till (något jag aldrig sett prov på förut, och därför smått underhållande), och följande konversation utspelades:

Pappa: Var försiktig bara. Ni tjejer blir alltid så till er så fort det är någon från ett annat land.
Jag: Öhhh.... Va?
P: Ja, Annas dotter gifte sig i Luxemburg och skilde sig inom ett år.
J: Jaaaha...Okej. Synd.

  Så till min käre fader, och er andra, vill jag säga: Lugn. Jag hör inga bröllopsklockor ringa (jag menar, jag har fortfarande inte tagit reda på hans kunskaper inom matematik eller lagandet av eventuella trasiga bilar, något som står högt upp på min "Krav på framtida livspartner"-lista för att komplettera mina egna tillkortakommanden i nämnda ämnen, dock kan jag nog bocka av "Välinformerad vad gäller datorer och andra tekniska prylar"), och jag har inga planer på att emigrera till landet i väst. Jag vet också att det inte är min stil riktigt att inte gå in för att det kommer att vara för evigt, jag brukar kanske vara mer "seriös", men vi kan väl se på det som att jag prövar något nytt och vidgar mina vyer lite? Jag har ändå gjort så mycket här nere i Salamanca som inte är min stil riktigt, desutom är han trevlig, så varför inte?. "Livsstilstudier" kanske?
  Såatteh ja... Har jag glömt något är det bara att fråga på.
 
Hej hopp, Adrian och jag på väg till Venedig.
Kommentarer (4)

Konflikträdd? (eller bara gnäll gnäll gnäll)

Publicerad 2011-02-02 16:03:26 i Allmänt,

  Jag har minst sagt ett mycket kluvet förhållande till min hyresvärd. Ena dagen vill jag bara packa väskan, säga "tack och hej, leverpastej" och lämna denna rökluktande lägenhet för att aldrig mer komma tillbaka, men andra dagen är det helt okej, och jag inser att jag kommer att överleva maj ut, den passiva rökningen till trots.
  Med lägenheten och hyresvärden följer som bekant ett mini-zoo bestående av tre pälsbollar av varierande irritationsgrad. De verkar ha något slags rullande schema för vem som ska vara jobbigast för dagen (jag tänker mig att de på söndagskvällen planerar för hur de ska lägga upp den följande veckan, ungefär så här:

MÅNDAG: Jama högt och hjärtskärande kl 6 på morgonen - Fufu
TISDAG: Lämna hårstrån överallt, särskilt i maten - Yogi
ONSDAG: Tvunget följa med in på toaletten - Luna
etc.)

  Att helt ovetandes och ofrivilligt tvingas att dela bostad med dessa fyrfotingar kan jag tycka är en sak i sig. Jag undviker dem i möjligaste mån, stänger om mig så fort som möjligt för att slippa sällskap i badrummet och låter inte dem sätta sina små tassar innanför min dörrpost. Överkomligt. De är inte mina djur, jag är inte överdrivet förtjust i dem och tänker sålunda inte anstränga mig i onödan för att säkra deras välbefinnande (kom ihåg att jag nästan på allvar tänkte låta Fufu stanna på balkongen när min hyresvärd stängt ute honom och åkt till Madrid).
  Så säger plötsligt hyresvärden "Du måste hjälpa mig med att gå ut med Yogi en dag i veckan, för Bego har ont i benet och behöver ta det lite lugnt. Du får ta honom en dag, Romana en och Sophie en." Här har jag mest lust att säga "Häpp häpp häpp, jag måste ingenting när det kommer till din hund. Jag har inte betalat för att komma hit och ta hand om dina husdjur, och klarar du inte av att rasta åbäket själv ska du kanske inte ha hund. Och hör sen." Men nej då, feg, konflikträdd eller bara väluppfostrad som jag är nickar jag istället och säger "okej" och gnisslar tänder.
 
  Men då vill jag baske mig ha sockerfri yoghurt till frukost (som jag redan sagt till om fleeeera gånger! Vad är det som är svårt?!)! Och ett "tack" hade kunnat vara på sin plats.

GAAH!
Kommentarer (1)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela