Händer det dig också att du plötsligt drömmer om någon helt oväntad person, någon som du förvisso vet vem det är, men som inte alls borde befinna sig i ditt undermedvetna, och du vaknar och kan bara skaka på huvudet fråga dig själv
"varför?" ?
För mig inträffar detta då och då, och jag blir lika förvånad varje gång. I somras drömde jag till exempel om en kille som gick i min klass på mellanstadiet, och som jag nog inte haft kontakt med sedan dess, och verkligen inte saknat heller. Vad ville min hjärna säga mig genom att påminna om hans existens?
En annan gång drömde jag att jag gick in i ett helt främmande hus, lånade deras toalett, blev sugen på te och ställde mig att koka vatten. Mitt i allt detta kommer husets ägare hem, men verkar inte störas av att det står en främling i deras kök, utan frågar bara om de kan använda kastrullen efter mig, de behöver den nämligen till potatisen. Absolut, svarar jag, har ni era muggar i det här skåpet?
Härom natten var det dags igen. Den här gången rörde det sig om min lärare från Stockholm som jag nämnt tidigare, och som jag haft kontakt med inom de tre senaste månaderna och i och för sig mycket hellre skulle kontakta igen än tidigare nämnda mellanstadieklasskamrat (vad vet jag, han har kanske gått och blivit trevlig sedan vi var tolv...), men (jag säger men!), den här drömmen kändes ändå tämligen omotiverad!
När jag vaknade kände jag mig lite obekväm, och nästan som om någon kommit på mig med fingrarna i kakburken, för onekligen känns det lite märkligt att drömma om någon som man inte känner, men med lite distans till det hela kan jag tycka att det är ganska komiskt (även om jag inte hade det minsta svårt att hålla mig för skratt i drömmen!). Så, ännu en gång, välkommen in i Ankis huvud. Enjoy:
Jag befann mig i Stockholm, och på något sätt hade jag kommit över nycklarna till F:s lägenhet, och fick för mig att det skulle vara en bra idé att ta sig en titt. Bara lite snabbt, en husesyn medan han inte var hemma.
Så, jag traskade iväg, låste upp och gick in i hans lägenhet. Såg mig omkring, var noga med att inte röra något, eller i alla fall inte ändra på något, och hela tiden tänkte jag att jag var tvungen att skynda mig för att inte bli påkommen. Men, plötsligt fick jag för mig att det skulle vara en bra idé att prova hans t-shirt som hängde över en stolsrygg. Jag krängde på mig den ovanpå min egen tröja, men innan jag hunnit få av den igen och lämna lägenheten öppnades plötsligt dörren, och in kom F:s föräldrar med händerna fulla av matkassar! Herregud!
Jag försökte gömma mig bakom en dörr, och tänkte att jag skulle kunna få av mig tröjan, lämna nycklarna på bordet och smita ut utan att bli upptäckt, men icke. F:s mamma fick syn på mig där jag stod som ett fån, halvt dold bakom dörren, och det var bara att ge sig tillkänna och kliva fram från mitt gömställe.
F:s föräldrar verkade dock inte tycka att det var något konstigt alls med att jag var där, utan hälsade hjärtligt på mig och bad om hjälp med att få in kassarna till köket, och bjöd in mig att stanna på middag. Jag försökte att neka på ett artigt sätt, men insåg snart att det inte var ett alternativ att tacka nej, utan att jag skulle bli tvungen att stanna kvar.
Kanske trodde föräldrarna att jag bara var en kompis, vad vet jag, men de, särskilt mamman, pratade mycket förtroligt med mig under hela middagen, som a l d r i g tog slut, trots att jag flera gånger försökte påpeka att jag hade lite bråttom iväg. Nej, vi satt där med mycket mat på bordet, levande ljus, vinglas och hela köret, och klockan tickade och det blev senare och senare. Min snabba ”husesyn” hade nu varat i flera timmar!
Jag svettades ymnigt och såg mig skrämt över axeln i riktning mot hallen och ytterdörren ungefär var tredje sekund och ville bara där ifrån..! Vad skulle jag säga om F kom hem? HUR skulle jag förklara att jag satt där i hans kök, iklädd hans t-shirt och åt middag med hans föräldrar? Att jag stulit hans nycklar, och kanske inte direkt brutit mig in(eftersom jag ju tack vare nycklarna slapp dyrka upp dörren), men absolut passerat gränsen och gjort intrång i hans privatliv? För även om hans föräldrar kanske trodde att jag var någon med ”rätt” att vara där, så skulle ju F känna igen mig och inse det konstiga med hela situationen.
Jag försökte se det framför mig medan hans mamma bara pratade och pratade, hällde upp mer vin i glasen och lade upp mer mat på tallrikarna. Hur jag skulle hälsa hans oförstående min med ett fånigt och skuldmedvetet litet leende och göra någon patetisk vinkliknande gest. ”Hej hej! Ja, här har du mig, här sitter jag och äter med dina föräldrar, hehe. Jamen visst ja, det är ju din tröja jag har på mig också ja… Jo, du förstår, jag tyckte att det var en bra idé att ta på mig den, som det kan bli, hoppsansa..! Hur jag kom in? Åh, jag passade på att sno dina nycklar när du inte såg, så det var bara att kliva på. Jorå såatteh… Men för all del, varsågod och sitt! Det finns mat så att det räcker till dig också, var inte blyg!”.
Tack och lov slutade drömmen här. F kom inte hem, och eftersom jag vaknade så innebär väl de att jag klarade mig. Men kära nån! Jag fattar inte att mitt dröm-jag vågade, för mitt verkliga jag skulle aldrig våga mig på något liknande! Till stor del av feghet, men jag har faktiskt lite skam i kroppen också! Huvaligen!
Som sagt, jag vaknade och skämdes nästan lite, för första gången sedan jag flyttade därifrån i juni, var jag mycket lättad över att jag befann mig långt från Stockholm!
