Publicerad 2012-05-24 23:59:15 i Allmänt,
När jag var yngre brukade jag förundras varje gång Mathias satt i vardagsrummet och tittade på TV för sig själv och skrattade högt åt det han tyckte var roligt. Det hände aldrig mig, på sin höjd drog jag lite på munnen. Samma sak när jag läste, dök det upp något som roade mig drog det kanske lite i smilbanden, men aldrig mer. Inte för att jag var en tråkig torrboll när jag var liten, utan snarare för att det inte kom naturligt att skratta högt när jag var ensam.
Jag har alltid gillat att se folk som sitter och ler för sig själva på bussen/tåget eller var det nu månde vara - de ser så hemlighetsfulla och finurliga ut, och jag blir lite glad av det. Vad är det de skrattar åt? Ett sms, en tokig idé, ett gammalt minne? Det lyser upp i alla fall upp lite i den annars så tillknäppta kollektivtrafiksmiljön där det nästan är lag på att upphålla ett stenhårt pokerface om man reser ensam (tack och lov att i stort sett alla har någon slags telefon som inbjuder till att böja på nacken och på ett mer naturligt sätt undvika den livsfarliga ögonkontakten. Tänk vad dagens teknik underlättar för människan!).
För några år sedan började det hända något i mig, och jag tror att det var i Salamanca som jag lade märke till det första gången. Alldeles omärvärdigt, en dag som vilken som helst, satt jag och tittade på ett tv-program (minns inte längre vilket, möjligtvis Solsidan) när ett skratt åt något roligt letade sig upp genom strupen och ut genom munnen, trots att jag satt där i min ensamhet. Och på den vägen har det fortsatt. Det är som att jag har hittat ett nytt skratt som förut inte fanns i mig: det liksom bubblar upp innifrån och går inte att hålla tillbaka. Nu skrattar jag när jag läser, när jag ser på TV, när jag får syn på mig själv i spegeln, när jag gör något som nog ser fånigt ut, när jag hör roliga kommentarer, när jag får ett roligt meddelande etc. Ofta slås jag av en stark lust att brista ut i gapskratt när jag är ute och går eller cyklar, vilket leder till att jag i mina försök att hålla det tillbaka det istället går runt med ett stort flin. Antingen tycker väl mina medmänniskor att jag är ett psykfall, eller så är det kanske jag som nu är den där personen på bussen som sitter och ler för sig själv. Åt ett sms, en tokig idé eller ett gammalt minne.
Enligt en undersökning jag läste om häromdagen har man kommit fram till att vi skrattar 8 minuter mindre om dagen nu i jämförelse mot på 1950-talet. Med tanke på min högst bristfälliga närvaro på 1950-talet kan jag inte riktigt uttala mig i fråga, men nog är det en tråkig utveckling om det är så att det stämmer. Ett vet jag dock, och det är att i mitt eget fall är utvecklingen den motsatta. Om det är sant att ett gott skratt förlänger livet, ja, då får ni räkna med att dras med mig länge framöver.
Publicerad 2012-05-15 12:46:00 i Allmänt,
Rubriken har jag använt förut, men den talar liksom för sig själv. Jag är i Mora (snarare i Vinäs) sedan i lördags. Faktum är att jag följde min faders spår en gång, men det enda det resulterade i var lerkladd på stöveln, och om det leder till någon framtida seger, det vet jag ärligt talat inte. Han verkade nöjd i alla fall där vi travade runt bland mossa och vindfällen med ett knallgult metallmåttband och just mätte.
"Vad är det du mäter" frågade jag en gång.
"Hur långt det är" blev svaret. Naturligtvis, att jag inte förstod det. Kommunikationen mellan mig själv och min far är som vanligt... bristande.
Men, imorgon byter jag Siljans hemtrakter mot storstadsbrus och umgänge med mina Apg-syskon. Det känns som att det är dags att åka när man kommer på sig själv med att ha Lantbrukets affärstidning, inre bilaga Begagnatbörsen för traktorer, som frukostlektyr.
Min tillvaro här skulle antagligen var mycket lättare om jag bara vore lite mer intresserad av kemiskt behandlade granplantors höjdtillväxt eller markberedning.
Publicerad 2012-05-09 23:00:54 i Allmänt,
Nu har jag uppehållit mig i Sverige i ca 3 veckor, i Gislaved endast 2. Jag erkänner att jag blivit väldigt väl mottagen på alla sätt och vis, och när jag ligger invirad i en filt i min soffa som åter kommit på plats i mitt rum känns tanken på att någonsin röra sig därifrån väldigt avlägsen, och ändå. I förrgår slog den till, tanken. När får man åka härifrån?
Publicerad 2012-05-08 16:49:01 i Allmänt,
Tänka sig. Det gick fortfarande att logga in..!
Publicerad 2012-01-14 17:17:52 i Allmänt,
Kan man säga annat än att 2011 var ett välsignat år? Jag tror inte det. Det var året då jag fick bo både i Spanien och Ecuador, och höra, prata och lära mig spanska, världens kanske vackraste språk.
Året då jag provade nya saker och tvingades tänka om och ändra åsikt om saker jag trodde jag visste med säkerhet.
Året då jag fick lära känna så otroligt fina människor, som bara vandrade rakt in och tog en plats i mitt hjärta.
Året då jag fick ta emot så galet mycket kärlek, och slipa till det som förut var kantigt inuti.
Året då jag fick avsätta tre månader för Gud, och känna hur Han rörde vid mig och känna hur Han började forma mig till den Han vill att jag ska vara.
Året då jag hade sommar nästan hela året.
Året då jag... ja, det finns så otroligt mycket. Det här året och allt vad det inneburit har verkligen varit en viktig del i min personliga utveckling och för den jag är i just denna stund. Kanske har de största och viktigaste förändringarna främst skett inombords, men jag hoppas att en del läcker ut.
Ja, 2012 har en del att leva upp till för att hamna på samma nivå, men jag inleder det med ett visst nyfiket pirr och en väldigt bra magkänsla. Häng på vetja' !
Publicerad 2012-01-04 20:01:54 i Allmänt,
Utan internet och utan bil känner jag mig ibland lite halvt avskuren från omvärlden (nej, inte egentligen). När till och med cykeln i alla fall delvis kapsejsade undslapp jag mig en suck. Sicken tur att jag har ett till vardagsrum som bara ligger 45 minuter till fots från adressen där jag står skriven :)
Gott nytt år på er!
Publicerad 2011-12-21 16:05:37 i Allmänt,
Jag försöker städa mitt rum. Det går inte fort, men det går långsamt. Ibland behöver jag uppsöka vårt förråd, där en betänklig mängd prylar härbergerar, och det är en stor anledning till att uppröjadet av rummet går så sakta. För sida vid sida med mina flytta-hemifrån attiraljer, som jag någon gång önskar ska få markera ett lite vuxnare avstamp i livet, finns delar av min barndom nerpackad i banankartonger och tidsskriftsamlare, och jag fastnar lätt och blir kvar en stund eller två.
En sak som dagens utgrävningar fått mig att tänka på, är att jag måste ha varit bra mycket smartare när jag var liten. Alternativt fullproppad med en massa vetande som senare i livet inte tjänat någonting till. Säg, har du någonsin saknat den här informationen?
Nordamerikanskt Trädpiggsvin
Det Nordamerikanska trädpiggsvinet tillbringar en stor del av sin tid uppe i ett träd. Trädpiggsvinet har skarpa klor, hårda och kala trampdynor och bra balanssinne som gör att den kan klättra bra - även om det går påfallande långsamt. Trädpiggsvinet är väldigt förtjust i salt. Dom kan gnaga sänder handtagen på trädgårdsredskap och kanotpaddlar för att komma åt saltet från handsvetten som fastnat där.
Ett trädpiggsvins dräktighetstid är 205-217 dagar. Könsmognad är vid 18 månaders till 2 år och 6 månaders ålder. Parningstiden är oktober till december. Trädpiggsvinet får vanligast 1 unge, sällan 2. Trädpiggsvin kan bli 17 år. Trädpiggsvinet äter: Trädbark, barr, blad, fröer och frukter.
Ett trädpiggsvin kan bo högt upp över marken, hela 6 meter upp. Trädpiggsvinet är både i träden och på marken.
Trädpiggsvinet simmar bra eftersom de ihåliga taggarna ger extra flytkraft. När den känner sig hotad reser den taggarna. Taggarna har små hullingar som gör att den som råker ut för dem har svårt att få ut dem. Ett vuxet trädpiggsvin kan ha 30.000 taggar.
Ett trädpiggsvin väger 3,5-7 kilo vanligast. Men en fullvuxen hane kan väga upp mot 18 kilo - nästan 3 gånger så mycketsom genomsnittsvikten. Trädpiggsvinets längd är: 64-93 cm. Svanslängd är: 15-30 cm.
Fiskarmården är ett rovdjur som klarar av trädpiggsvinet. Trädpiggsvinet kallas för ett skadedjur eftersom det gnager av barken på träden.
Själv kallar jag trädpiggsvinet inte skadedjur utan: PÄLSMÖSSAN.
vs.
?
De slutsatser jag kan dra från det här är:
1. Om jag residerade i Nordamerika, skulle jag hålla noga uppsikt över mina trädgårdsredskap samt kanotpaddlar för att förhindra eventuell söndergnagning, alternativt konsekvent användande av handskar för att stoppa handsvetten från att tränga in i träet.
2. Skulle jag ändå, under ovan nämnda förutsättningar, stöta på ett trädpiggsvin kalasandes på något av mina trädgårdsredskapshandtag (eller kanotpaddlar, icke att förglömma), skulle jag med största sannolikhet låta den hållas. Inte låter det särskilt lockande med hullingförsedda taggar inte. Det leder dock vidare till frågan, hur kommer trädpiggsvinet själv loss från offret för en eventuell attack?
3. Det är föga troligt att jag författat något annat än sista meningen helt på egen hand. Särskilt användadet av ordet "påfallande" stärker mig i min förvissning om detta.
Slutligen, vad menas med att fiskarmården klarar av trädpiggsvinet? I slagsmål? Eller i fråga om val av levnadspartner (jag menar, det kan inte vara särskilt lätt att leva med dem)?
Jo, nog finns det allt en del informationsluckor att fylla...
***********
Det känns plötsligt väldigt tydligt varför det går så långsamt att städa mitt rum. Påfallande långsamt.
Publicerad 2011-12-19 22:33:09 i Allmänt,
...om att det ekar tomt mellan inläggen, och inte kan man väl göra annat än att hålla med om det.
Jag planerar att skriva någonting. Det får ske i framtiden, snar eller fjärran. Men, nu är jag ju hemma, och har inga djungeläventyr att skriva om, eller kycklingar i säckar. Eller dödande av kossor.
Ja, jo, men nånting ska jag väl försöka plita ihop.
Vi ses sen då.
Publicerad 2011-10-10 22:46:45 i Allmänt,
Det ar som vanligt kort om tid, och jag hinner inte skriva sa mycket.
Sedan en vecka ar vi tillbaka i Santa Rosa, basecamp, efter kustveckan som var alla tiders. Sommaren tycks ha natt aven hit, och jag har bara anvant mina stovlar en av atta dagar, vilket maste vara rekord hittills.
Snart har vi avverkat halva tiden, och jag forstar inte riktigt hur jag ska kunna aka hem och lamna kvar sa manga underbara manniskor har. Det kanns som om vi ar en liten familj, och tycker om alla sa mycket!
Vi skrattar mycket, tvattar klader, aker flak, plojer oss fram genom djungeln och badar i floden.
Min fodelsedag blev firad storligen, med sang, choklad och forbon. Pa fredag drar vi ivag pa nasta praktikvecka, den har gangen aker vi langre in i djungeln, och vi far se om det blir till att ata marsvin och larver. Slemmigt men mattande, huh?
Jag skulle kunna saga mycket mer, men det hinns inte. Istallet avslutar jag sa har:
Min tid har praglas verkligen av karlek, gladje och tacksamhet! Jag kanner mig valdigt valsignad som far vara har, over allt jag far uppleva och all karlek jag far ta emot. Gud arbetar med oss, och det ar haftigt att kanna det bade i sig sjalv och se det hos andra.
Ta hand om er, och Guds valsignelse till alla!
Kram!
Publicerad 2011-09-27 18:30:06 i Allmänt,
Aterigen kort om tid. Vi befinner oss den har veckan i Guayaquil, pa kusten. Kontrasten mot Santa Rosa i djungeln ar stor, och det ar trevligt att trampa pa asfalt igen.
Det ar varmt, och har inte regnat en enda gang, aven det ar en stor skillnad mot Santa Rosa.
De tva forsta dagarna at vi ris och kyckling fyra ganger, jag har hallt i mig ordentligt kaffe, blivit kallad "gringa" ett otal ganger, blivit vackt av duvor som spelar fotboll (later det som) pa taket, etc etc.
Sammanfattning: jag har det fortfarande valdigt bra, och det borjar mer och mer sjunka in hur svart det kommer att bli att aka hem (som vanligt med andra ord). Dock haller inte bloggandet samma hoga niva som maendet (aven det som vanligt mao), det ar mest for att ni ska veta att jag lever.
ps. jag erkanner mitt syftningsfel i foregaende inlagg!
Publicerad 2011-09-19 18:35:47 i Allmänt,
Hej alla!
Som den uppmarksamme kanske sag pa Facebook forra mandagen ar jag alltsa vid liv och god halsa har pa andra sidan jorden!
Det dar med att skriva personliga mail till alla, det var nog att ta sig vatten over huvudet nar jag lovade det. Jag hade inte riktigt raknat med att det skulle vara SA lite tid och SA langsam uppkoppling. Vi har bara mandagar pa oss att ta oss in till grannstaden och hora av oss till nara och kara, och eftersom vi alltid maste rora oss i grupper om minst tre, och alltid med minst en av annan nationalitet galler det att fa tag pa folk som vill gora samma saker som en sjalv. Lite knivigt ibland.
Ytterligare en sak som forsvarar det har med att hora av sig ar att det ibland kanns lite svart tt beskriva vad vi haller pa med. Mer an nagonsin kanns det som att jag lever i en liten bubbla, och kontakten med omvarlden ar mycket knapphandig. Jag har ingen aning om vad som hant utanfor Santa Rosa de har senaste tva veckorna.
Men som sagt, jag lever alltsa och ar vid god halsa, ngt jag inte kunde saga forra veckan, da jag avslutade forsta praktikhelgen med att krakas pa golvet hos min vardfamilj. Jag kan det dar med att gora ett gott intryck... Men bortsett fran en mage som inte alltid sammarbetar mar jag bra. Verkligen!
gruppen ar som en liten familj! Vi svenskar hade ju redan haft tillfalle att lara kanna varandra lite grann under forberedelseveckan i Karlskoga, och efter nagra "trevande" dagar da vi var ganska uppdelade svensakr/latinos tors jag nog saga att vi funnit varandra.
Vi bor 3-4 pers i varje rum, jag bor med Sara som jga bodde med i K-skoga och en tjej fàn Ecuador,. Jag trodde att det skulle bli ett problem att dela rum, men hitills tycker jag att det ar ganska mysigt, och det ger det hela en viss lagertouch. Mobleringen ar mycket enkel: vi har tva vaningssangar, en dubbelgarderob och gardiner, men det funkar, och ger verkligen perspektiv pa hur lite man egentligen behover. Sjalvklart finns det saker som jag kan sakna hemifran, som att kura ihop sig i soffan med en kopp te, RAGBROD eller tvattmaskinen, men hitills klarar jag mig bra utan det ocksa.
Gruppen ar som sagt valdigt bra! Det ar alltid nagon som "fangar upp" en, sa man ar alltid med i gemenskapen. Naturligtvis klickan man inte lika bra med alla, och en del grupperingar finns, men alla gar ihop med alla, och granserna mellan grupperingarna ar valdigt svaga.
Maten ar ett kapitel i sig som jag inte hinner ta upp nu, men jag kan val saga som sa att socker, ris, kyckling och koriander utgor en mycket viktig del i vardagen...
Jag skulle vilja skriva sa mycket mer, men det hinns inte med, sa ni far halla er till tals!
Fortsatt garna att ha med oss i era boner, det behover vi!
Jag saknar er lite grann, men haller det pa en sund niva :)
Kram pa er!
Publicerad 2011-08-10 23:06:51 i Allmänt,
I eftermiddags petade jag i mig den första av en lång radda tabletter inför den kommande Ecuadorvistelsen. Så här några timmar efteråt märker jag inget av preparatet som surfar runt på den rikliga mängd vätska som rekommenderas intas tillsammans med pillret, men om det ger sig till känna framöver, det återstår att se. Läkaren tyckte att jag lät onödigt skeptiskt inställd, men själv kan jag tycka att min skepsis inte är helt obefogad efter att ha läst följande på bipacksedeln:
Vanliga (fler än 1 av 100 patienter): yrsel, huvudvärk, sömnighet, sömnstörningar, mardrömmar, balansrubbningar, illamående, kräkningar, diarré och buksmärtor.
Mindre vanliga: kraftlöshet, aptitförlust, olustkänsla, trötthet, feber, frossa, svettningar, andnöd, förändrade blodvärden, lågt eller högt blodtryck, rodnad, svimningar, bröstsmärta, störd hjärtrytm, besvär från mag-tarmkanalen, hudutslag, hudrodnad, klåda, håravfall, hudsvullnad (ödem), muskelsvaghet, muskelkramper, muskelsmärtor (myalgi), ledverk, myrkrypning, darrningar, rubbning i samordningen av muskelrörelser, kramper, oro, depression, skakningar, rastlöshet, glömska, förvirring, hallucinationer, psykotiska och paranoida reaktioner, humörförändringar, panikattacker, aggresivitet, synrubbningar, nedsatt hörsel och öronsusningar.
Dessutom ger det inte ens ett fullvärdigt skydd om jag förstått det rätt, så ursäkta min avoghet.
De sällsynt förekommande biverkningarna ids jag inte ta upp, eftersom risken är mindre än en promille att drabbas, dock nämner de att de sällsynta fall av självmordstankar som rapporterats inte har kunnats sammankopplas med läkemedelsadministreringen, och det känns ju tryggt. Och för att inte enbart fokusera på det negativa: om jag försätter mig själv i en neslig situation kommer jag att i några månader framöver kunna skylla på profylaxet vid eventuell nyansskiftning i ansiktet, och vem vet, kanske kan det visa sig användbart.
Som slutkläm vill jag nämna mina funderingar på om mina medresenärer kanske skulle vara pigga på biverknings-bingo. Det, speciellt riktat till mina kära moster, kanske kan vara ytterligare ett alternativ till plate spotting?
Publicerad 2011-08-05 23:41:36 i Allmänt,
Eftersom det här är det perfekta stället att ventilera mina fullständigt ovidkommandea funderingar på:
Det här med att det kör runt lastbilar som det står "Flygfrakt" på... Det känns inte helt trovärdigt va?
Publicerad 2011-08-03 16:34:28 i Allmänt,
Med en i alla fall halvtrasig dator (jag vet fortfarande inte vad som är fel på den, och hanterar problemet i bästa Johan Glans-anda: lägga sig i fosterställning, vagga fram och tillbaka och hoppas att det löser sig av sig själv (det är inte riktigt sant heller, jag struntar mest i eländet faktiskt).) och noll tillgång till internet hemma så ser det inte så lovande ut på bloggfronten, som ni kanske under sommarens gång märkt. Ändå påstår statistiken att jag har i alla fall en läsare om dagen. Jag ställer mig frågande till detta, och misstänker att statistiken ljuger. VEM skulle det kunna vara som fortfarande håller hoppet uppe och klickar förbi dagligen?
På jobbfronten börjar jag bli lite trött. Tänker ibland att jag skulle vilja jobba med något annat, kankse... tja, säg bilar? Sen kommer jag på att jag kan ju faktiskt just ingenting om nämnda fordon, varför det nog är bäst att jag stannar kvar och jobbar klart mina sju inplanerade pass. Och som min kära kusin pepåkade då jag beklagade mig över en vårdtagares ovilja till att vända på sig: "Bilar är ännu tyngre att vända på". Hon har helt klart en poäng där!
Och på Ecuadorfronten ja. Massor med saker kvar att ta tag i, och plötsligt ligger det inom en överskådlig framtid. Huvaligen vad tiden går.
Så där ja, ett mycket okvalitativt inlägg av ingen vikt. Du har just slösat bort x antal minuter av ditt liv. Grattis till det.
Hasta la próxima!
Publicerad 2011-06-30 11:50:31 i Allmänt,
Inte för att jag egentligen var osäker innan (trots allt är det här den sjätte sommaren i rad, så det vore med andra ord höjden av skicklighet att lyckas undgå faktum), men när jag igår, under pågående arbetspass, insåg att det där som jag hade på armbågen, det var bajs, då fanns det inte längre något som helst utrymme för tvekan om att jag jobbar på ett äldreboende. I det senaste inlägget gjorde jag ju en jämförelse med min egen situation och Greklands finanskris, och för att spinna vidare på det temat kan jag ju säga att tja, medan jag bara hade exrementer på armen får man väl tillstå att de verkligen sitter i skiten. För mig hjälpte det med en noggrann skrubbning med tvål och vatten, följt av både en och två omgångar handsprit, men frågan är om den metoden skulle hjälpa grekerna. Knappast.
Slutligen vill jag bara poängtera två saker:
1. - Jag är egentligen inte särskilt insatt i det här med Grekland och deras penningaproblem, jag vet bara att jag är ganska nöjd med att inte behöva sitta med i deras regering.
2. - Handsprit fungerar även alldeles utmärkt på fötter. Denna empiriska slutsats drog jag efter att gammelkatten i Spanien (alldeles oprovocerat) kräktes på min fot, och klassar även in under rubriken "saker jag inte saknar från Salamanca". Katten alltså, och spyan. Foten tog jag med mig.
Publicerad 2011-06-18 22:12:37 i Allmänt,
Här händer det ju inte så mycket.
Jag skulle vilja skriva om nåt vettigt, men vet inte om vad.
Eller kanske något roligt, men kommer inte på något.
Min dator har i alla fall halvkraschat, och på måndag far mammas internet på semester.
Slutsats: jämfört med Greklands finanskris är det en piss i havet, men det ser onekligen bistert ut på bloggfronten.
Vad tycker du att jag ska skriva om?
Publicerad 2011-06-07 10:40:23 i Allmänt,
Häromdagen var det något friidrottsevenmang på tv:n (det hör ju iofs inte till ovanligheterna så här i sommartider), och precis när jag klev över vardagsrumströskeln nämnde de något om att någon varit i närheten av ett världsrekord. Som ni ser fanns det en del frågetecken att reda ut, varför jag (att jag ens brydde mig om att fråga är något som vi kan återvända till den dag Lisa är färdigutbildad) påbörjade ett meningsutbyte med mina medmänniskor här hemma, och dialogen utvecklade sig som följer:
Jag: Hur långt från världsrekordet var han?
Mamma: Jag lyssnade nog inte riktigt...
Jag: Mjo, jag frågade väl iofs Evald.
Evald: Vadå?
Jag: Hur långt från världsrekordet var han?
Evald: Ja, det är väl han den där Oliver.
Jag: Jo, men hur långt från världsrekordet var han?
Evald: Ja, det ligger väl på en 12:48 nånting?
Jag: Jo... Men de sa ju hur långt ifrån han var.
Evald: Jaha...
Ja, det är inte lätt när det är svårt. Nu drar jag till Stockholm. Tjoflöjt!
Publicerad 2011-06-05 17:06:37 i Allmänt,
De sista två veckorna i Salamanca började jag skriva på ett sammanfattningsinlägg av min tid där ungefär femtioelva gånger. Dock blev resultatet alltid detsamma: tårar som antingen rullade nerför kinderna eller brände bakom ögonlocken, så jag valde att fortsätta på förnekelsestilen och gav helt enkelt upp alla försök till att plita ner upplevelser och intryck.
Förnekelsen hade dock även den sina brister och höll inte hela vägen ut, för här sitter jag nu i soffan hemma i mammas vardagsrum. Nere i förrådet ligger mina saker utspridda över hela förrådet och halva mitt rum, min tandborste har intagit sin plats i glaset i badrummet, jackan hänger på sin krok i hallen och jag har hunnit med en joggingrunda runt Sörgårdssjön, ett Ullaredsbesök och stundentfirande. Jag är alltså hemma i Sverige och Gislaved igen (även om huset genomgått en starkt Afrikainfluerad förvandling sedan oktober). Och ärligt talat känner jag mig mer kluven än någonsin: Sverige är visserligen hemmahemma, men ännu är jag inte helt övertygad, och det känns verkligen som att jag har lämnat en bra bit av både huvudet och hjärtat i Salamanca. De borde ha en varningstext i samband kursinformationen för att tala om att man mycket troligt kommer att känna sig lite delad både inför och efter hemkomst. Förvisso kom det inte som någon nyhet, och är det något livet lärt mig så är det väl att hantera hjärtknip, men ändå känns det lite overkligt att det verkligen är slut. Hur gick det här till? Jag skulle vara borta länge ju. Det där med uppbrott här inte riktigt min grej, jag tycker om att ha nära och kära runt omkring mig, men det blir mycket mer komplicerat när de är utspridda över världens alla hörn.
Så, samtidigt som jag tycker att det är hemskans skönt att vara hemma känns det som att en liten osalig ande tagit min hjärna i besittning och hindrar mig från att landa helt. Jag antar att det är normalt. Det jag saknar mest är att prata spanska, så min räddning har blivit rtv.es (pass på, smygreklam!), där jag kan glo och lyssna online på det som sänds.
Inte tycks jag egentligen komma någon vart med det här inlägget heller, så för att knyta ihop säcken innan ni hunnit tröttna på båda mig och mitt ältande vill jag bara poängtera en sak som för både mig, och för er som känner mig ganska väl, antagligen är lite uppseendeväckande och på ett ganska bra sätt beskriver hur jag inte riktigt hunnit komma in i att vara hemma än: trots att jag nu varit hemma i fem dagar, och har åtta månader att ta igen, har jag inte bakat bröd en endaste gång!
Och med det tackar jag för mig.
Publicerad 2011-05-26 20:39:54 i Allmänt,
Och imorse drömde jag att jag hittade ytterligare en garderob, full med kläder/saker som jag hade glömt bort. Huh, vilken mardröm!
Publicerad 2011-05-23 16:51:49 i Allmänt,
Jag började skriva ett inlägg för att rättfärdiga mitt grinande häromdagen, och skrev sedan att jag nu är lite mer stabil, bla bla bla, och fortsatte om hur jag visst vill åka hem men kommer att sakna mycket... och där sket det sig och jag började lipa igen. Såatteh. Det blir nog inget med det inlägget. Och ärligt talat blir det inte så mycket med det här heller, för jag måste plugga (här jobbar vi till the bitter end) och fnula på om jag kanske lyckas knö ner allt i väskorna i alla fall, eller om jag inte kommer undan utan att skicka hem saker via post. Iofs, det är ju alltid kul att få paket...
Igårkväll hade vi solsken, regn och åska på samma gång. Ska det ska det va' så ska det va' liksom. Och det hör inte på något sätt ihop med texten ovan, utan bara i händelse av att ni undrade. Och för att det var ganska fint ute.
Ja, men vi ses då.